Speedwaysporten föddes egentligen på grund av ett regn. Det skedde 1924 i Australien där ett gäng tävlingsförare på motorcykel skulle köra en rundbanetävling på en gräsbana. Men regnet lade hinder i vägen för deras tävling - det skulle bli så halt på gräsunderlaget att det skulle vara helt omöjligt att fullfölja den tävlingen, Och man flyttade över till en kolstybbsbana.

Det blev succé redan från första heatet och en ny sportgren var född. En sportgren som har spritt sig över större delen av den moderna världen och där det i de flesta andra sportsammanhang lilla Sverige tillhör dominanterna.

Redan tidigt 20-tal kördes i Amerika rundbanetävlingar på hårt underlag. Tävlingsformen hette Board Racing. Naturligtvis körde man med Harley Davidssonmaskiner. Bilden nedan visar en Harley från 1921.

Från början spelade i alla fall de australiensiska förarna förstafiolen på kolstybben. Till England, som på den tiden var motorcykelnationen före alla andra, kom sporten, som på den tiden kallades "dirt-track" (jordbanetävling i Sverige), 1928. Och blev snabbt en i lika stor succé som i Australien. Det var pengar, och det var stora pengar, i sportgrenen på den tiden och snabbt flockades förarna från hela världen till de engelska banorna. De främsta förarna kom faktiskt från Amerika!

Mest känd av amerikanska förarna var Sprouts Elder, som kunde komma upp i veckoförtjänster runt 5.000:- kronor! Efter dåtidens penningvärde en enorm inkomst! Andra världsberömda amerikanare var bröderna Jack och Cordy Milne och Wilbur Lamoreaux. Killar som alla tjänade storkovan och mer eller mindre bosatte sig i England. Detta senare speciellt som det inte var lika a stora pengar i rundbanesporten i USA.

En HD från 1934

I England började man köra serie redan 1929. Det var raskt marscherat med tanke på att riklig speedway introducerades I928 på en bana i Epping Forrest norr om London Men i Sverige höll man fast vid "bästa tid"-systemet under hela förkrigstiden Till dels berodde det nog på att vi under 30-talet bara hade en handfull riktiga banor dar man tilläts starta tre i bredd. I stället tävlades det i många olika klasser 330 och 500cc katalog standard. 350 och 500cc expert samt sidvagnar med obegränsad cylindervolym, gärna i 1200cc H.D.

Man körde friskt även på de smala löparbanorna där man av säkerhetsskäl kunde få se en startande på varje långsida (förföljelselopp förekom också).

Colin Watson med sikte på fotografen (1932)

Norrie Isbister och Drew McQueen i en riktigt häftig fight. Den extrema lutningen beror på Douglasmaskinerna som hade mycket lågt tyngdcentrum. Skotten Norrie Isbister var en av Skottlands stora på 30-talet.

Innan andra världskriget bröt ut hade sporten fått en så internationell spridning att man redan 1936 i England arrangerade något som man kallade VM. Detta - inofficiella - VM arrangerades även de därpå följande två åren men de tre VM-titlarna 1936 -37 och -38  fördelades på två australiensare och en amerikan. Det var året 1937 som man fick se amerikanen stå på den översta prispallen och då hade han sällskap på  de två övriga medaljplatserna av landsmän. En nationsbravad som inte upprepats mer än 2 gånger -1949 och 1961 då de tre medaljörerna kom från England respektive Sverige.

De främsta australiensarna var Lionel ha van Praag, Arthur Bluey Wilkinson och Vic Duggan. Den senare kanske bäst av alla tre, men hans bästa år spolierades av kriget. Då sporten kom igång igen 1949 började han bli gammal och fick aldrig någon direkt fullträff i VM.

En parallell till Vic Duggan var engelsmannen Jack Parker. Han led visserligen aldrig av sin ålder, men i stället råkade han ut för en massa skador som alltid hindrade honom att få den åtråvärda VM-titeln. Ännu i 40-årsåldern vann han allt som stod att vinna utom just VM-titeln. Både Duggan och Parker gjorde många bejublade uppvisningar i Sverige efter kriget.

Ellert Thor i fartbild från den tidiga speedwayeran i Sverige - visst ser det ut som om framhjulsskärmen drar i backen

En startbild från Kostadion

Till 1949 års serie var tio lag anmälda och klasskillnaden blev stor. Varje lag bestod av tre fasta par plus en reserv. Varje match kördes nu i 18 heat och man körde en enkelserie. Nu kom Göteborg med under namnet GEMA (en sammanslutning av GMK, Göteborgs Motorförening GMF och MC-amatörerna). Vargarna vann I 949. Monarkerna tog silver och Filbyterna brons. Vi undvek med knapp nöd att bli jumbo genom att i sista matchen slå Vendelsös Tigrar med 72 -35 hemma på Sävedalen. Detta gjorde mig så uppspelt att jag inte kunde somna den natten! (Göran Wallén)

Till sist vill jag nämna de förare som kämpade för Kaparna (som vi nu hette) 1949, Lagkapten och bäste poängplockare var Ragnar "Ragge" Friberg. "Gema-Kjell" Carlsson var årets Göteborgskomet Sven-Erik "Kalle Skåning" Robertsson Gustav Berggren. Åke Ahlqvist som körde 350 men de. gick bra det med. Bertil Johansson, Billy "Stålfarfar" Andersson, Arthur "Bagarn" Carlsson. Sist men inte minst Ingemar Ekman, en trogen GMK-medlem och ständig gäst på vara matcher härute på Arendal.

Det mest betydelsefulla årtalet i speedwaysportens historia var 1949. Det året tog den internationella motorcykelfederationen - FIM - sporten under sina vingars skugga. Och därmed blev också VM officiellt. Alla nationer gavs tillfälle delta i de förberedande kvalen och den tid som förut mest liknade marknadsgycklets var förbi.

Redan 1936 hade svenska förare varit med i VM. Torsten Sjöberg från Häverödal och Bertil Carlsson från Djursholm. Ingen av dem hade dock lyckats så värst bra i den internationella konkurrensen.

Självfallet var Sverige med i FIM:s VM redan från början men trots att de svenska förarna haft några år på sig med hårdträning och massor med tävlingar. Kanske mest beroende på att England i kraft av sin dominans fått de sista och avgörande kvaltävlingarna. Inte ens den fenomenale norrmannen Basse Hveem kunde göra sig själv rättvisa på bortaplan.

Londonarenan Wembley Stadium var fullsatt från gräsplan till översta bänkraden då 1949 års VM kördes. Alla var beredda att hylla idolen Jack Parker då han skulle ta sin första VM-titel. De 100.000 åskådarna fick uppleva en besvikelse: med en futtig poäng över favoriten segrade nämligen Tommy Price. Som förutom VM-titeln också blev den mest impopuläre mästaren genom tiderna. Orsaken till detta var dels att Price körde för Wembley Lions och alltså hade favör av hemmaplan och dels att han i finalen var mycket hårdhänt mot favoriten Parker.

Även 1950 gick titeln till en förare från Wembley Lions - den i Sverige mycket välkände Fred Williams. Året därpå bröt Jack Young från Australien raden av Wembley-segrare och återförde VM-titeln till moderlandet för speedwaysporten, Australien. Fred Williams och Jack Young var förresten de två första förarna i världen som dubblerade VM-titeln. En bedrift som dittills ansetts som helt omöjlig och närmast fenomenal.

Fred Williams och Sune "Maximum" Karlsson

1953 gick "Varg-Olle" och Rune Sörmander till finalen på Wembley. Lions hade slutat i ligan så det fanns ingen som hade favör av hemmabana. Olle slutade i finalen på en delad tredjeplats men petades ner till fjärde i omkörningsheatet om medaljen. Rune slutade på 11:e plats med 5 poäng. Även det en prestation av en debutant.

Det är klart, det var inte så lätt att nå världstoppen då sådana fenomen som Peter Craven och Ronnie Moore återfanns bland konkurrenterna. Ove Fundin visade i alla fall 1955 att han var att ta på allvar. En femteplacering i den fruktansvärt hårda konkurrensen talade för att hans nerver inte längre var i olag då det gällde de stora framträdandena.

1956 överraskade Sverige engelsmännen med att slå dem i landskamper på deras hemmaplan. Här leder Dick Bradley före "Varg-Olle" och Dan Forsberg. Alan Hunt är fjärde man.

Nu blev det andra tongångar inte bara i England utan också hos sportens överhet FIM. Man lade om kvalen till mera sportsliga grunder. En Europafinal infördes och från denna var förare från länder utanför England och Imperiet direktkvalificerade till VM-finalen. 1960 tog Ove Fundin sin andra individuella VM-titel efter att de tre mellanåren ha hamnat på andraplaceringarna. Samtidigt tog Ove också guld tillsammans med Olle Nygren, Rune Sörmander och Björn Knutsson i det nyinstiftade lag-VM. Inget att undra på att FIM vid sin höstkongress tilldelade Sverige 1961 års VM-final. Den första utanför England och Wembley. Sverige tackade för förtroendet genom att hemföra storslam i Malmö. Och erkändes även i England som världens moln började stiga upp i öster. Polen moln började stiga upp i öster. Polen vann lag-VM.

1962 petades de tre svenska medaljörerna från förra året, Fundin, Knutsson och Nordin, ner vardera två steg i finalen och slutade som trea, fyra och femma. Nu hade emellertid Sovjet dykt upp i bilden och förste man i en VM-final var Samorodov. Ännu tog ingen dock de sovjetiska förarna på fullaste allvar och Ove Fundin tog sin fjärde individuella titel 1963. Med Björn Knutsson på andraplatsen.

Ett engelskt landslag, troligen 1964, med Dick Fisher, Brian Brett, Ron How, Ron Mountford, Tommy Price (LL), Mike Broadbanks, Nigel Boocock och Ken McKinley. Barry Briggs sitter på cykeln som kan vara Kens.

1964 upplevde Göteborgs nya Ullevi en glansfull VM-final. Barry Briggs tog full poäng och Ove Fundin och Igor Plechanov från Sovjet måste köra om om andra och tredjeplaceringarna. Ingen hade väl tilltrott ryssen att klara av Ove, men då heatet var färdigkört stod Plechanov som segrare och silvermedaljör. Det var naturligtvis ingen som tog Plechanovs seger över Ove Fundin på allvar. Men man skulle få se på annat. I VM-finalen på Wembley 1965 hände precis samma sak - omkörning mellan Plechanov och Fundin om silver och brons. Och återigen vann Plechanov den inbördes kampen. De många hundra svenska åskådarna runt Wembley-banan hade dock annat att glädja sig åt. Äntligen slog det på allvar för Björn Knutsson som fick stiga högst upp på prispallen som världsmästare.

Under 1966 befäste Polen sin ställning och slog Sverige på vår egen mark. och slog Sverige på vår egen mark, krossade Storbritannien hemma, vann lag-VM och fick sin första individuella medalj när Woryna tog bronset på Ullevi. Men omkastningarna är tvära i speedway och 1967 var Sverige åter igen obestridd världstopp. Ove Fundin tog sin femte och sista individuella VM-titel med Bengt Jansson på silverplats. Och ingen kunde heller hindra oss i lag-VM. Vårt bästa år genom tiderna. Sen har ställningen vacklat fram och åter mellan olika nationer men i toppen på VM-listan har ingen kunnat hota Nya Zeeland sedan epoken Ivan Mauger inleddes. Med tre raka titlar 1968 - 70 finns risken att Fundin detroniseras som mästarnas mästare. En ny epok har inletts och av de svenska förare som är med och kämpar i världstoppen återfinner ni huvudparten på Ullevi i kväll.