Artikel av Henrik Brändh i Dirt Track nr 18 (våren 2012)

Speedwayproffs i Jämtland är ungefär lika vanliga som fjäll i Skåne.

Per-Ove Gudmundsson är ett undantag. 1982 fick han chansen i Kings Lynn, och fick en inblick i sportens mörkaste tid när det gäller droger och alkohol. "Michael Lee blev utbuad på Wembley efter en drogskandal, men den som lärt honom var Bruce Penhall", säger Peo.

Dirt Track träffade Peo Gudmundsson i Östersund. Trots att Peo är mitt uppe i sitt arbete på Mekonomen, som ligger en långbaneraka från fräscha fotbollsstadion, Jämtkraft Arena, där ÖFK huserar i superettan, tar han sig tid för en biltur ut till speedwaysportens just nu nordligaste anläggniing.

På väg ut från stan avbryter han sig själv mitt i en mening och pekar: "Här låg speedwaybanan förut. Fyrvalla. Det var en gammal skridskooval, som vi byggde en hockeysarg runt, och så gjorde vi en speedwaybana."

Det är svårt att föreställa sig att det en gång legat en speedwayoval där försvaret byggt ett utbildningscentrum. "Banan låg väldigt bra till, centralt, och dessutom hade vi tillstånd att träna där tre gånger i veckan. De som bodde nära blev inte störda eftersom det var vallar som bildade naturliga läktare runt om", säger Peo.

Fyrvalla revs efter säsongen 1977 och vår färd går vidare ut till Östersunds motorstadion, som ligger i Lungre, åtta kilometer öster om stan. Under tiden berättar Peo om sin karriär och om proffschansen i England. "1982 och -83 var mina bästa säsonger", säger han. "1982 åkte jag ett halvår som proffs i King's Lynn. I samma lag som Richard Hellsén. 1980 års skandalomsusade världsmästare Michael Lee var stjärnan i laget, men där fanns också Billy Sanders, som senare tog livet av sig. Två killar som kunde gasa och partaja."

Peo berättar om drogkulturen, som under den perioden höll brittisk speedway i ett järngrepp. "Just då var det något fruktansvärt med droger i England. Det hände ofta att jag fick åka Michaels buss till tävlingarna. En gång skulle vi upp till Manchester och de var inte rumsrena. Man fick sitta med förnstret öppet i bussen för att inte bli disig."

Var det alkohol eller tyngre grejer?

"Ja, inte var det tobak..."

Marijuana?

"Nä, brass. Han var fruktansvärt nerdrogad, och det gick utför ganska snabbt. Men nu har han tydligen kommit ur det och blivit ren."

Förarna från USA revolutionerade sporten i början av 80-talet, men tog även med sig dåliga vanor till Europa. "Alla amerikanerna höll på. Fast Bruce skötte det på ett snyggt sätt."

Du klarade dig ifrån drogerna?

"Ja, jag höll mig undan från det där. Förstod att det inte var nåt bra."

Gick det bra speedwaymässigt i King'sLynn?

"Nä, det var svårt. Det var jäkligt jobbigt för man var tvungen att tjäna pengar. Allt skulle ju gå runt eftersom man inte hade något annat jobb. Men jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten. Det var nån tävling ibland som det gick hyggligt. Leicester var en bana där jag alltid lyckades. Det är lite speciella banor och det tog en stund att bli bra."

Peo körde totalt 20 matcher för King's Lynn 1982, tog 41 poäng på 68 heat och snittade tre poäng per match. Någon fortsättning på proffslivet blev det inte. "Klubbarna där borta hade börjat dra ner betalningarna, och jag var tvungen att ha nån form av garanti för att det skulle gå runt. Jag hade familj redan då", säger trebarnspappan Peo.

Wembley fick han bara uppleva från läktarplats - Penhalls fantastiska final 1981 - men han tävlade bland annat på ökända Hackney, där flera dödsolyckor inträffade. "Det är den mest fruktansvärda speedwaybana jag åkt på. Man slog sig garanterat fördärvad om det hände nåt. Belysningsstolparna stod jäms med staketet och ute på rakan upplevdes stolparna som ett ribbstaket. For man in i sargen slog man garanterat i en belysningsstolpe. Billy Sanders var så förbannad på den banan. Tyckte att det var rena vansinnet att åka där. När de bästa poängplockarna körde 'second half' efter ordinarie ligamatchen vägrade King's Lynn åka och det blev ett fruktansvärt liv. Ledarna gick runt och kallade oss kycklingar." Peo ler åt minnet.

Annars var det för sina isatser för Getingarna som Peo Gudmundsson gick till historien. Han var under åren 1976 - 1987 med och bärgade inte mindre än sju lag-SM-guld för världens bästa klubblag genom tiderna.

Norrlänningen med den buskiga mustachen körde oftast i väst nummer 2 eller 4. Han fick sällan några stora rubriker, men var ett perfekt komplement till stjärnor som Anders Michanek och Tommy "Lill-Tummen" Nilsson, och lite senare Per Jonsson och Jimmy Nilsen. "Jag åkte oftast i par med Richard Hellsén. Vi hade fruktansvärt roligt. Många gånger tyckte folk att 'nu kommer de är stöddiga 08-orna', men vi skrattade och hade roligt hela tiden. Det var alltid nåt skämt på gång.

Och du var ju inte direkt en 08:a?

"Nej, jag kallades ju för Lappen. Leffe Enecrona drog till med det namnet. Leffe kom på många smeknamn."

Hur var det att åka i samma lag som Michanek?

"Han var inte snäll. Michanek brydde sig bara om sig själv, men han mjuknade när Torbjörn Harrysson tog över laget. För Torbjörn fanns det inga stora stjärnor, och då hände det att 'Miche' kunde börja köra lite parspeedway. De där stjärnorna är inte så mycket för att hjälpa till, det ser man ju än i dag. Men med åren lärde jag känna honom.

Jämtlänningen är Getingarnas åttonde bästa poängplockare genom tiderna. Han körde in 950 poäng på 170 matcher under tolv säsonger. En fin merit. "Tony Rickardsson ligger ju efter", påpekar han förnöjsamt.

Peo flyttade hem till Östersund 1984, men fortsatte att tävla för Getingarna tre säsonger till. Pendlade 58 mil - enkelresa. "Jag jobbade på en motorcykelfirma till halv elva på förmiddagen och så slängde jag mig in i blen och åkte ner till Gubbängen. Var framme vid halv sex. Sen åkte jag hem när tävlingen var slut och jobbade igen morgonen därpå... 1987 la jag av. körde min sista tävling på 'Gubbis' och sen har jag aldrig suttit på en speedwaycykel", säger Peo som hunnit fylla 59 år.

I stället var han med och byggde Östersunds motorstadion, eller Lukas Hov som alla säger. Namnet kommer från stadionchefen Hans-Erik "Lukas" Lundqvist. Banan var från början enbart ämnad för isracing och stod klar 1986, men på 90-talet byggdes den om för att även passa speedway. "Fy fan vad många timmar man har varit här", säger Peo när vi går ett varv runt banan. "Här fanns ingenting när jag kom hem. Så man har suttit många timmar i traktorn. Men jag är inte inblandad alls i det längre.

Körde du någonsin på den här banan?

"Lite isracingvarv men aldrig speedway."

Motorstadion ligger insprängd mellan en halkbana, en gokartbana och en folkracebana. Men någon speedway har inte körts här på sex år.

2006-08 hade Jämtarna ett lag i gång i Division 2, men när regelverket skärptes och krav på luftstaket infördes dog verksamheten igen. "Brorsan, Kjell-Åke, och hans tre grabbar åkte då, så jag var faktiskt nära att ta ut licens. Då kunde vi bildat ett lag med fem stycken Gudmundsson. Team Gudmundsson."

I dag finns ingen aktiv speedwayförare i Östersund och brorsonen Tim Gudmundsson har flyttat söderöver. Tim ska i år tävla för Hammarby - på sin farbrors gamal hemmabana.

Jämtarna debuterade i seriesystemet 1970 då stommen bestod av isracingförare. Peo Gudmundsson debuterade 1973 och året därpå vann Jämtarna Division 3 och kvalade till tvåan. Men förlorde klart i två matcher mot Masarna, 49 - 29 borta och 48 - 29 hemma. I laget ingick Peo, Åke Fridell, Roland Pålsson, Hans Decker, Torbjörn Dannö, Rolf Frid och Börje Sjöbom.

Ett helt koppel jämtar, Åke Fridell, Tommy Lindgren, Tomas Engman, Anders Arnell och bröderna Roland och Stefan Dannö hamnade sedan i Indianerna i Kumla. "Egentligen berodde det på Torjörn Dannö. Han åkte en period i Indianerna och hade känningar i Kumla. Sen blev det att de andra flyttade efter", säger Peo.

Varför blev det Getingarna för dig?

"Jag åkte ett jniorkval i Eskilstuna, och då var det nån där som sa att 'du ska åka för Getingarna, varför gör du inte det?' Minns inte vem som sa det, men det var nån som hade med Getingarna att göra. Jag hade gjort lumpen och ringde till Getingarna och frågade. Jag flyttade ner till Stockholm för speedwayens skull."

Vilken var din främsta individuella merit?

"Det har jag ingen egentligen. Minns en SM-final, tror det var i Målilla. En regnig final där 'Stenis' (Erik Stenlund) vann. undrar om inte jag var med då." En titt i historieböckerna visar att Peo var reserv i Målillafinalen 1985, men utan att köra något heat.

1982, proffsåret, nådde Peo Championronden i VM-kvalet där han slutade på 15:e plats. Annars blev han oftast tidigt utslagen i de stora mästerskapskvalen. "Det fattades nån pinne varje gång", konstaterar han.

1975 kunde Peo ha blivit svensk juniormästare om han inte blivit utesluten i den fjärde omgången i finalen i Stockholm. I stället blev han femma på tio poäng. Bosse Johansson, Smederna, vann.

Just nu ser Peo inte någon framtid för sporten i Östersund. "Det ligger i träda. Det är om det kommer några nya krafter, som kan ta tag i det. Om någon gammal speedwayförare flyttade hem kanske nåt skulle hända. Det ligger en hel del EU-pengar nedplöjt i den här anläggningen, men kommunen vill bara ha stadion inne i stan, skidstadion, fotbollsstadion och nu har de byggt en hockeyarena också. Och de får kosta 260 miljoner. Men att lägga ner en miljon på en speedwaybana vore katastrof."

På väg in i stan igen passerar vi en varningsskylt för snöskoter, och plötsligt svänger Peo av stora vägen ch åker rakt in i skogen. "Här är skoterbanan", säger han och pekar ut över ett stort gärde. "Europas största snöskotertävling, Arctic Cat Cup, går här i början av januari. Den brukar locka 2 500 - 3 000 åskådare."

Så det finns fortfarande ett stort motorintresse i Jämtland - men inte för speedway. "Det är de gamla stofilerna som varit med ända sedan vi byggde Fyrvalla som pratar speedway, men de är så gamla nu. Annars är intresset dött."

HENRIK BRÄNDH