Inte många under 50 år vet idag om att det en gång kördes galor med den tidens elit i speedway i den lilla orten  Överlida, som ligger utefter väg 154 mellan Ullared och Svenljunga några kilometer in i Västra Götaland efter länsgränsen mot Halland. Trots att jag sedan 1962 ägnat i stort sett all min fritid som ledare inom motorcykelsporten och idag är närmare 60 än 50 år hade jag aldrig hört att Överlida varit en speedwaymetropol.

Första gången jag uppmärksammade det var för några år sedan i en bilradio på väg från Göteborg till Norrköping. Mellan Ulricehamn och Jönköping går tre-fyra lokalradiostationer in i varandra. I surret hörde jag hur en man intervjuades om det faktum att Öxabäck, där svensk damfotbolls vagga stod, inte längre hade resurser att vara med i eliten. Mannen beklagade detta med orden "Fotbollen i Öxabäck måste räddas. Inte sedan di sluta köra spéddvaj i Överlida har det varit något som uppmärksammats i våra bygder".

Några minuters fundering följde över vad som egentligen sagts i radion. speedway i Överlida? Att Sjuhäradsbygden alltid vant centrum för motorcykelsport är känt. Att Kinna MK och Skene MS har varit duktiga arrangörer och producenter av elitförare i motocross, trial och enduro det vet de flesta, men har det också körts speedway i dessa trakter? Borås hade lagen Saxarna och Knallarna (Knallarna = en sammanslagning av de båda lagen Saxarna och Falkarna frän Falköping, som fanns med i det svenska seriesystemet under några är i början av 1950-talet). Hade det funnits ytterligare ett lag med säte i lilla Överlida?

Allan Dahllöf, Kaparna, bekräftade att det funnits en speedwaybana i Överlida. Allan som började ägna sig åt sporten just när Sävedalsbanan lades ner och Lindomebanan var under uppbyggnad, hade varit i Överlida någon gång för att träna. Då i början på 1960-talet var banan i dåligt skick. Stötig och gropig. Allan och andra unga Kapare valde istället Junestadion i Jönköping för sina träningar i väntan på att Lindevi skulle bli klar. Själv tvekade Allan på om det någonsin körts tävlingar i Överlida. Banan var en 400-metersbana med ett tunt stybblager med sandblandat grus under. Något plank eller depåområde fanns inte. Runt banan låg en jordvall med en "kick-board" längst ner som skulle förhindra att fotpinnen fastnade i skyddsvallen.

En gammal vän från motocrosstiden, Arne Johansson Skene, berättade för mig att han i början av 1950-talet med färskt körkort på lättviktare kört de slingrande vägarna från Skene via Öxabäck till Överlida för att se på speedway som kördes på idrottsplatsen Hallevi i Överlida, Om det fanns något serielag i Överlida mindes inte Arne, men flera år samlades stora publikskaror för att se den tidens "storfräsare". Arne hade sett både Ove Fundin och Varg-Olle Nygren tävla i det lilla samhället.

En bana blir till

Arne Johansson ringer en dag tillbaka och ger mig rådet att kontakta en äldre herre i Överlida vid namn Sven Göransson, som skulle känna till en del om banan. Det visar sig att Sven Göransson var en av fem Initiativtagare och "ägare" speedwaybanan i Överlida. Sven Göransson drev i slutet på 1940-talet tillsammans med Olle Hallberg, Överlida Cementgjuten. I Överlida hade på den tiden, Sven Alenäs en verkstadsrörelse. Han lyckades entusiasmera de två delägarna till Cementgjuteriet, samt en av gårdsägarna i trakten och Oskar Andersson, som på den tiden hade Överlida Civiltryckeri att gå samman och satsa pengar i en speedwaybana.

Göransson berättar att Sven Alenäs var en stor entusiast för speedway. Inte ovanligt på den tiden att de som hade sin försörjning Inom motorbranschen också hade intresse för motorsporten. Intresset för Speedwaysporten gick som en löpeld över landet efter krigsslutet 1945. Förmodligen kom traktens ungdomar till Alenäs i hans verkstad och ville ha sina 98cc och 125cc "stajlade" för spéddvaj genom att få sänkt ramen och bytt bort tramporna på sina gamla 98 cc-are mot en fotpinne att vila högerfoten på. Kanske körde Sven Alenäs de få milen till Gislaved den 10 augusti 1947 då Gislaveds MK efter krigsslutet tog upp de så kallade jordbanetävlingarna och över 15000 personerna som såg tävlingen. Förmodligen kände Sven igen många ungdomar från trakterna kring Överlida som liftat, cyklat eller på annat sätt tagit srg till Gislaved  och kanske föddes där tanken att hemma i Överlida arrangera egna tävlingar. 

1949 lämnade Gislaved den traditionella jordbanevarianten och började med speedway enligt det mönster som Arne Varg-Far Bergström så framgångsrikt introducerat i Sverige. Klubbarna i Gislaved, Målilla och Växjö bildade laget Smålänningarna.

Gemensam start bakom en elektrisk startgrind fascinerade och folk vallfärdade till denna nya och dramatiska tävlingsform där förarnas kamp axel mot axel var något helt annat än jordbanetävlingarnas körning på tid, ofta så kallade förföljelselopp med en startande på varje raksträcka och snabbaste tiden sorterade fram förarnas .placering.

1949 började Sven Alenäs att sätta sina planer i verket på att i Överlida arrangera  speedwaytävlingar. Han lyckades entusiasmera Oskar Andersson som på 1940-talet drev Överlida Civiltryckeri att engagera sig då tävlingarna skulle« generera arbete för tryckeriet i form av affischer, biljetter, program och andra trycksaker. Oskar blev en stor tillgång för arrangemangen och drog i många år det tunga lasset med administrationen runt tävlingarna bl.a. som kassör. Göransson och Olle Hallberg i Överlida Cementgjuteri AB skulle också bli värdefulla partners. Förutom att de hade lastbil och traktor med skopa hade de vana vid olika former av entreprenad- och byggnadsarbete. Såväl Hallberg som Göransson kom att ta ett ledaransvar som chefsfunktionärer på tävlingarna. Kvartetten kompletterades med en av traktens gårdsägare och de fem lånade upp pengar för att finansiera bygget av banan på den markbit man arrenderat av gården Tokabo nere vid sjön Hallångens sydspets.

När det blev känt att det skulle byggas en speedwaybana i Överlida drogs traktens ungdomar dit likt flugor till en sockerbit. En av dem var Gunnar Abrahamsson I Östra Frölunda som kunde berätta hur han på ledig tid tog sig den dryga milen till banan för att hjälpa till med arbetet.

Gunnar har sparat en del program och genom honom har jag fått information om vilka förare som körde på banan och tävlade om det pampiga vandringspriset ÖVERLIDAKANNAN.

Bygget började 1949 med att matjord och ytlager skrapades bort och lades runt ovalen som skyddsvall under ytlagret var det grusblandad lerbotten på vilket man lade ett tjockt läger kolstybb som man med lastbil hämtade i Småland. Sven Göransson tror sig minnas att just inköp och transport av kolstybben var det dyraste på hela anläggningen. Något plank fanns inte runt banan utan jordvallen och kick-boarden som Allan Dahllöf mindes från sitt besök på banan under tidigt 1960-tal var med från början.

Noterbart är att de jordmassor som inte gick åt till den skyddsvall som omgärdade banan lades i mitten och planades ut till en fotbollsplan med syftet att kunna fä in hyresintäkter från traktens fotbollsklubbar. När speedwayen efter krigsslutet etablerades gnällde ofta fotbolls och friidrottsklubbar på att motorcyklarna fördärvade deras anläggningar. I Överlida var det tvärt om. Där fick man en utmärkt fotbollsplan tack vare speedwayen. Alenäs & Co inledde ett samarbete med Mjöbäcks Gymnastikförening, som förutom en aktiv gymnastiksektion också hade fotboll i sin verksamhet. I flera av speedwayprogrammen annonseras stora familjefester på Pingst- och Midsommarhelgerna. Då fanns inga speedwaymaskiner på Hallevi utan folkdansuppvisningar, elitgymnastik och triangelfotboll med lokala lag som Torestorp IF, Mjöbäcks GF och Överlida IF ersatte de metanoldoftande järnhästarna vid dessa tillfällen.

Ingen har kunnat berätta om det fanns någon klubb i den mening vi idag menar led en idrottsförening med demokratisk vald styrelse och medlemsinflytande. De fem banägarna bestämde allt och tog ansvar för och ställde sig i spetsen för arrangemangen. Men då som nu måste det finnas en klubb som hade medlemskap i SVEMO för att få tävlingstillstånd så Överlida MK bildades med Sven Alenäs som ordförande. Det fanns en karenstid på två år från klubbarnas inträdet i förbundet tills tillstånd att arrangera tävling gavs.

Hallevi Motorstadion invigs 1950

Naturligtvis kunde varken finansiärerna eller traktens ungdomar nöja sig med att inte få arrangera tävlingar när banan låg klar våren 1950. Därför invigdes söndagen den 30 juli 1950 Hallevi Motorstadion Överlida med en öppen tävling gällande det ståtliga vandringspriset "Överlidakannan" som Överlida Motorklubb hade satt upp.

För att kringgå karensbestämmelserna samarrangerade Överlida MK med rutinerade arrangörsklubben Borås MK. De stora dragplåstren var "Sveriges snabbaste specerihandlare" Stellan Strand Fristad och Boråsarna Kurt Winberg och Kari Erik Wingqvist En lokal publikmagnet var säkert Göte Johannesson från Överlidas grannsocken Torestorp. Göte var redan etablerad speedwayförare och körde i Borås MK:s serielag Saxarna. Nu kunde folk få se honom köra nästgårds. Noterbart är att tävlingsledare denna invigningstävling var Gustav Kårelius Borås MK, som sedermera ihop med just Stellan Strand skulle bilda ledartrojka I Västra Motorcykelförbundet i mer än 25 år.

Från Sävedalsovalen hade denna historiska dag lockats Kaparna Billy Andersson och Harald Eineskog. Tävlingen vanns av Kjell Carlsson från Linköpings MS. Denne Filbyter hade värvats från Göteborgslaget Kaparna när de ramlade ur allsvenskan och hjälpte nu Östgötarna till serieguld 1950. När Kaparna återkom till högsta serien kom Kjell tillbaka till Kaparna och fick artistnamnet Gema-Kjell efter den allians mellan Göteborgs Motorklubb, Göteborgs Motorförening och Motorcykel Amatörerna Göteborg som under 1950-talet svarade för alla speedwaytävlingar på Sävedalen och Slottsskogsvallen. Alliansen kallades just GEMA. "GEMA- KJELL" blev den första stora speedwayidolen i Göteborg. Han blev också det stora affischnamnet i Överlida dit han återvände år efter år.

Huvudtävlingen som Gema-Kjell vann på 500cc var en så kallad poängtävling. Det vill säga enligt det moderna mönster som Varg-Far introducerat med 3 poäng till vinnaren 2 poäng till den andraplacerade medan 3:an fick 1 pinne enligt det system som än i dag tillämpas.

Förutom huvudtävlingen arrangerades också heat för juniorer och 125cc. Den kördes enligt det gamla "jordbanesystemet" där segraren korades efter tidtagning oavsett placering och poäng i det inbördes mötet. I "lättviktstävlingen" återfanns de lokala "matadorerna". 6 förare var vid premiären registrerade för Överlida, däribland Stig Svensson, som redan året efter återfanns i huvudtävlingen som reserv på 500cc.

Premiärtävlingen gick utmärkt och redan den 1 oktober var det dags för nästa tävling. Också den en individuell tävling som kom att gälla DM för Västra Distriktet med Västra Distriktet som arrangör. Startlistan från detta DM upptar "Mr Kyrketorp" Sven Falkeby, Per Tage (PeTe) Svensson som då hörde till Falkarna I Falköping, samt Ragnar Larsson Mariestad, som efter avslutad karriär blev drivande ledargestalt i klassiska Örnarna och far till en av klubbens stora förarprofiler Bengt Larsson, som under en period körde för Engelska Sheffield.

DM-tävlingen som inte gällde Öerlidakannan vanns av Sven-Åke Johansson Falköping före Ragnar Friberg Kaparna. Bronsmedaljen fick dagens depåchef tillika kassör i Västra Distriktet, Gustav Kårelius, dela ut till Bengt Håkansson från Huskvarna som trots sitt småländska ursprung inte tävlade för någon klubb i det egna landskapet utan var registrerad för Falköpings MK. Karlskoga har inte gjort sig känt som speedwaymetropol men i detta DM kom tre förare från den staden.

Publiken kom och kapitalet för banbygget hade investerarna fått tillbaka. Nu ville Sven Alenäs & Co stå på egna ben. Funktionärerna hade 1950 fått de två praktiska meriter som reglerna krävde, och 1951 finns Överlida MK registrerade i SVEMO:s motorkalender. Klubben bjöd in förbundet till Överlida för att på plats hålla en funktionärskurs där Överlida MK fick sina funktionärer godkända och licensierade. Den 5 maj var klubben ensam arrangör med Sven Alenäs som ansvarig tävlingsledare. Han fick denna dag överlämna Överlidakannan till Einar Lindqvist, Vargarna, som slog Indianlegenden Kumla Fransson och Boråsaren Kurt Persson.

Intresset var såpass hett att man inte kunde vänta tills maj och att björkarna slog ut på den vackra stadion invid kanten på sjön Hallången som man plogat upp en 300-metersbana på Lillsjön i Överlida och genomfördes en isracingtävling. Förutom tävlingen om vandringspriset kördes ytterligare en öppen stjärntävling den 12 augusti 1951.

Stora publikmängder

De exakta publiksiffrorna är alltid svåra att få fram långt i efterhand. Ofta friseras siffrorna och så var kanske fallet här också för i tidningsklippen angavs alltid jämna tal. 8000, 7000, 5000, är de åskådarsiffror som uppges under de första åren. Gamla foton bekräftar att stora publikmängder kom. Folk stod tätt packade i femdubbla led på den skyddsvall av jord som omgav den 370 m långa banan där Göte Nordin hade banrekordet fram till 1957 då Ove Fundin noterades för 71.2.

En översiktsbild av bilparkeringen motsäger inte uppgifterna om publikantalet Bilarna står tätt packade och ger en bild av vilka modeller som då gällde. Där står många Ford Prefekt av den typ som kallades '"fyra ståplatser". Morris-bilar och Oplar av förkrigsmodell ihop med för tiden "moderna" Volvo PV 444 och VW-bubblor med delad bakruta. Flera lastbilar med bänkar på flaket som var den tidens "samåkning" finns också på bilderna.

Samtalet med Sven Göransson avslöjar att just parkeringen var ett problem. Trots att man arrenderade ett par fält av torpet Hallåsen, som låg invid banan, var det stora bekymmer att få plats med bilarna de första åren. Sven Göransson borde veta för han finns alltid upptagen som ansvarig för parkeringen i programmen. Göransson säger innan vi slutar vårt samtal att det var tur att en stor del av publiken kom med tåg.

När jag lagt på luren börjar tankarna gå. Hade jag hört rätt? Publiken kom med tåg! I dessa bygder kan man idag inte se ett tåg så långt ögat når, inte ens spåret etter ett tåg kan man år 2000 se i Överlida. Göranssons avskedsord om tåg gav mig ingen ro förrän en järnvägshistoriker frälste mig.

Fram till 1959 gick en smalspårig järnväg FJ (Falkenbergs Järnväg) i folkmun kallad "Pyttebanan" från Falkenberg upp till Limmared med station i Överlida.

Speedwaytåget

Det var inte bara folket som bodde i Ätradalen vid de 15-talet stationerna som tog tåget för att se speedway i Överlida. Fram till 1961 gick en normalspårig järnväg VbAJ (Varberg Ätrans Järnväg) från Varberg till Hallands inland. I Överlida korsade den smalspåret från Falkenberg.

I Varberg fanns ett motorintresse främst genom Monarkfabriken som på sin tid var en stor producent av motorcyklar för civilt och militärt bruk. Monarkfabriken hade på 1950-talet en Olof Harald Nygren från Stockholm på sin lönelista. Framför allt för att köra Tillförlitlighet (dagens ENDURO), som när han gick över till speedway blev stor idol med artistnamnet VARG-OLLE, en av de första och största svenska "kändisarna" från sportvärlden. Det är ingen djärv gissning att tro att det var många Varbergsbor som tog tåget för att via Ullared åka till Överlida och se den nya flugan speedway.

Pyttebanans ändstation Limmared var på sin tid en järnvägsknut. Här stannade tågen från B,A.J. (Borås-Alvesta järnväg.) Också V.C.J. (Västra Centralbanan) som gick sträckan Falköping - Landeryd kom till Limmared. Dessa orter var alla trakter där det fanns intresse för speedway.

Därför satte FJ in extra tåg som stannade vid en tillfällig hållplats där Pyttebanan strök förtal Hallevi Motorstadion. Den som tog detta SPEEDWAYTAG slapp gå dryga 2 km från stationen i Överlida ut till Hallevi. Detta hände sig alltså på den tiden när järnvägarna var privata och ägarna inte missade något tillfälle att dra in en liten men dock förtjänst, sedan må det ha varit att på soliga söndagar köra "badtåg" till kusten eller frakta publik till speedwaytävlingar.

Dessa privatbanor blev alla sedan förstatligade och SJ:s affärsidé blev att undvika att köra på tider eller stanna på de platser där folk och gods skulle transporteras. Detta utvecklades så att man sedan kunde motivera nedläggningar av järnvägarna i brist på kunder. En trend som fortsätter än idag. Samtidigt som man bygger dubbelspår läggs stationerna långt från tätorterna ut på "vischan" dit det är svårt att ta sig och ingen bor. Därigenom slipper man stanna så ofta och kan presentera .rekordsnabba tidtabeller för tåg som visserligen går tomma på passagerare, men fort går det att komma till de storstäder som är ändstationer.

På invigningstävlingen hände en sak med just speedwaytåget. När tävlingarna var slut kom inget tåg till den tillfälliga hållplatsen utan hundratals människor fick gå de 2 kilometrarna till Mjöbäcks station där man fick vänta i 3½ timma innan ett tåg kom. Just detta att man gick till Mjöbäck och inte Överlida station väcker funderingar om att intermezzot med det uteblivna tåget var planerat. Visserligen låg Hallevi mitt emellan de två stationerna så de spelade ingen roll åt vilket håll man gick, men frågan är om inte publiken styrdes just till Mjöbäck dit man efter tävlingen lockade förare och funktionärer för att umgås och roa sig på festplatsen Hagalund. Det blev sedan en tradition att samlas på Hagalund efter tävlingarna. Samma mönster finns än idag i Frankrike, Holland, Schweiz där man efter gräsbane- och motocrosstävlingar ofta har prisutdelningen på en lokal festplats eller restaurang med syftet att låta publiken träffa och umgås med förarna privat och samtidigt dra in förtjänst till en lokal affärsidkare som sponsrat tävlingen.

Om prisutdelningen likt de kontinentala förebilderna, skedde på Hagalund har inte gått att få fram, men faktum var att efter premiärtävlingen 1950 blev det tradition att förare, funktionärer och stora delar av publiken efter tävlingarna samlades på Hagalund. Genom den extra publiktillströmning som speedwayen gav kunde festplatsen locka med den tidens stora svenska artister. I tävlingsprogrammen från Hallevi kan man läsa om Hagalunds festprogram som ger en nostalgisk resa i minnet till den tidens toppartister. Där återfinns namn som Sigge Furst, Charlie Normans Show, Flickery Flies med Britta Borg, Thory Bernhards m.fl. Förutom attraktiva scenprogram bjöd man på den tidens topporkestrar; man dansade till östen Warnebrings orkester. Östen reste på 1950-talet runt i parkerna med en orkester innan han drog på sig tyrolerhatten och blev den entertainer vi idag känner. Jazzälskarna kunde njuta av Hacke Björkstens och Tore Svaneruds välkända orkestrar. Putte Wickmans sextett och Almstedt-Lind kvartetten med namn som Ove Lind, Bengt Hallberg, "Stubben" Kallin, Gunnar Almstedt, namn som än idag får öronen på 1950-talets "diggare" att fladdra, kom genom den publikökning som speedwayen gav till lilla Mjöbäck.

Att avslutningsfesterna styrdes till Mjöbäck berodde på att Överlida vid den tiden saknade festplats. Kullaberg som på veckosluten under 1900-talets sista decennium samlar hundratals nöjeslystna personer till sin "dansbandslada" är ett senare tiders arrangemang. Dock finns namnet med i de tidiga programmen där det annonseras med, att för det goda kaffet och våffelbaket på Hallevi svarar Kullabergs-serveringen.

Inget eget serielag 

Något eget serielag hade aldrig Överlida MK. De som visade framfötterna under träningarna på Hallevi lockades till andra klubbar. Göte "Torestorparn" Johannesson var etablerad redan när banan byggdes och körde för Saxarna och Knallama och när Borås MK slutade med egna serielag körde Göte säsongerna 1953 och 1954 för Kaparna och körde in 108 poäng på 24 matcher till kaparna på de två säsongerna. Även Stig "Överlida" Svensson hamnade i Göteborgslaget efter Knallarna och ett kort mellanspel hos Dackarna i Målilla "Överlida" körde 17 matcher säsongerna 1954 och 1955 för Kaparna.

Gastarna gästar Överlida 1950

Göran SALA Norlén som kommit till Kaparna 1951 hade utvecklats fint och var jämte GEMA-KJELL idol på Sävedalsbanan och givetvis såg Sven Alenäs & Co till att få med honom I sina startlistor för att locka Göteborgspublik till tävlingarna om Överlidakannan. 1953 använde Göran Hallevi som språngbräda till den SM-final där denne balanskonstnär i regn och rusk på ett synnerligen svårkört Stockholm Stadion blev svensk mästare. 10 maj detta år var just Överlida MK värd för ett SM-kval som vanns av Vargen Dan Forsberg. Sala delade 7:e platsen med Gema-Kjell och den lokala idolen Göte Johannesson, Torestorp.

Göran och Torestorparn kamperade gärna ihop och Göran var ofta med på tävlingarna i Överlida. SALA minns väl tävlingarna på Hallevi och att den lilla Stadion vid kanten av sjön var mycket idyllisk. Vid SM-kvalet 1953 utnämnde en journalist från en rikstidning Hallevi Motorstadion till Sveriges vackraste speedwaybana.

Intresset var så på topp att man 1953 förutom SM-kvalet den 10 maj, redan den den 31 maj körde om Överlidakannan då Gema-KjelI, som nu återvänt till fadershuset och tävlade i Kaparnas färger, tog sin andra inteckning Trots att tävlingarna låg tidsmässigt tätt drog båda stora publikskaror.

Tänk om man ägt en kamera...

En av de "kunskapare" som jag fått kontakt med i mitt letande efter speedwayen I Överlida var en 40-talist som bodde på en gård utefter vägen mellan Borås och Överlida. Han kunde berätta hur det de första åren kunde hända att stora bilar svängde upp på gårdsplanen. Bara detta att en "privatbil" körde fram till huset var på 1950-talet fantastiskt. Sensationen blev inte mindre utav att det i "skuffen" (bagageluckan) låg en speedwaymotorcykel instoppad. För en 10-åring som just höll på att kasta i sig frukosten efter att ha gjort morgonsysslorna i ladugården för att hinna cykla den dryga vägen till Hallevi var det spännande när det knackade på dörren och två herrar frågade efter vägen till just Hallevi. När den lille killen väl tagit sig till banan kunde han ta sig in mellan träden som utgjorde depå och se att de som besökt gården var ingen mindre än Stockholmaren Bertil Andersson med mekaniker. Händelsen skulle sedan upprepas många gånger att berömdheter stannade till och frågade efter vägen, och nu 50 år senare beklagar min sagesman att han inte ägde en kamera och kunde fotografera idolerna som stod på gårdsplanen.

Rune Claesson i Överlida 1957

Förmodligen var det så att Stellan Strand hjälpte Överlidafolket att få förare till tävlingarna. Kanske lyssnade man inte så noga utan fick för sig att det var till Borås man skulle. En igenbommad Ryavall gjorde att de körde ut till Borås MK:s hemmabana ute på Rydafältet vid foten av Björbobacken (där det under 1980-talet arrangerades backtävlingar för bil och mc). När också Rydabanan låg tom och öde blev det att leta i verktygslådan efter de papper man fått när anmälan undertecknades. Sedan blev det att fråga sig fram till Överlida. På den tiden fanns inga EU-anpassade vägskyltar och var det inte lätt att med hjälp av de små klassiska gula vägvisarna med sin svarta ram, hitta fram genom skogen på smala grusvägar.

Fullständig lycka upplevde nog ynglingen den dag han med morsans cykel "hojade" i väg till Hallevi. Det var så bråttom att han inte hann pumpa däcken ordentligt och redan efter ett par km fick han genomslag och "punka". Nu väntade en dryg timmas släpande på cykeln för att om möjligt hinna fram i tid till Hallevi. En stor privatbil med länsbokstaven E på nummerplåten och som drog en släpkärra iPå vilken det stod 3 speedwayhojar, stannade. Föraren frågade efter vägen till Hallevi och när ynglingen pekade och berättade att han var på väg dit, gick en av "Östgötarna" ut och lyfte upp "morsans" cykel på kärran och sedan fick killen åka med sittande på kärran. Gissa om han var stolt och mallig när ekipaget rullade genom Överlida samhälle och in på motorstadion?

De bussiga förarna som hjälpte honom var Filbyter från Linköping och efter den dagen blev Filbyterförarna alltid hans stora idoler oavsett placering.

Den 5 maj 1957 måste ha varit en lyckodag för denne min kunskapare. Sven Alenäs hade lyckats locka regerande världsmästaren Ove Fundin till start. Ove, som då körde för just Filbyterna, fick slita hårt mot klubbkamraten och "linluggen Per-Olof Söderman som också körde för Filbyterna innan Varg-Far Arne Bergström tog honom till sin Varglya i Norrköping och utvecklade honom till en elitförare.

Ove och PeO hade en jättefight och det var bara Ove som lyckades slå Peo i deras inbördes möte. De två Filbyterna jagade varandra så att de turades om att slå banrekordet tre gånger underskreds Göte Nordins rekord på 1.13.0.Till sist blev det Ove som förutom maximala poäng fick ståta med det nya banrekordet för Hallevi på 1.11,2. Trea blev Kaparnas Rune Claesson på 12 poäng. Läsningen i de gamla tidningsläggen väcker ett positivt minne till liv hos mig personligen. I den tidens "husorgan" för motorsport, tidningen Racing, öser signaturen "Black" lovord över Kaparnas nya stjärna "Lill-Arne" Carlsson som visade stor respektlöshet i Överlida där han trots vurpa blev 5:a. I tidningen hyllades han också för sina körningar i serien mot just Filbyterna och vid en stadsmatch mellan Göteborg och Oslo. Tidningen Racing drev en kampanj liknande den våra dagars sportjournalister driver mot fotbollens förbundskaptener när man vill lansera en ny stjärna. Men nu gällde det att Arne Bergström inte ville släppa in Lill-Arne i landslaget trots att tidningen Racing ansåg honom mer än väl höra hemma där.

Vem var Lill- Arne?

Trots att detta skall handla om speedwayen i överlida kan jag inte låta bli att berätta om Arne, som numera verkar bortglömd. När gamla gubbar som jag år 2000 samlas på Kaparnas nya fräscha Arendalsbana är det ofrånkomligt att det blir mycket snack om gamla tider och händelser från Sävedalen, Slottskogsvallen, Lindevi och Ullevi. Mitt i allt nostalgisnacket nämns alltid Gema-KjelI och SALA Norlén. Aldrig talas det om Lill-Arne. Han var min högst personliga idol, men när jag påminner om honom dras alltid hans ofta vådliga vurpor och krascher fram.

Egentligen är det inte konstigt att alla minns "GEMA" och "SALA" för de drog förvisso in betydligt fler lagpoäng till Kaparna än Lill-Arne gjorde. Tvärt om skapade han säkert en delproblem för den legendariske Kaparchefen Gunnar Brannefors. Låg Arne tvåa med två säkra poäng kunde han inte lugna sig och köra faktiskt utan skulle till varje pris om ledaren och tog omöjliga chanser och vurpade. Det säkra 3-3 heatet förvandlades hastigt till ett förlustheat.

Personligen minns jag mer än väl hans vådliga vurpor som mer än en gång satte mitt hjärta i halsgropen. Men jag minns också att hans chansningar resulterade i de mest fantastiska och omöjliga omkörningar som ibland var den stora behållningen på tävlingarna. Jag kände inte honom personligen men han var som en kalv på grönbete när han lämnade depån på Slottsskogsvallen eller Lindevi för framkörning  på "bottre" rakan till startgrinden. Trots att ansiktet var täckt med den då vanligen förekommande masken och glasögonen kunde man ana den glädje och lust som lyste bakom utrustningen. Spänningen stegrades när han "studsade" fram till start, vad skulle denne lille fighter nu kunna göra. Det var sällan hans framträdande lämnade någon oberörd.

Tyvärr tycks många ha glömt dessa hans prestationer. Att han inte bara vurpade bevisas av att han redan som 20-åring kvalade in till VM-finalen på Wembley 1959. Besöket i London gav en 7:de plats, en i sig fantastisk Wembleydebut. 1962 var han tillbaka på Wembley för VM final med en 13:de plats som utdelning.

Lill-Arne Carlsson växte upp i Floda där hans stora intresse som barn var cykelspeedway. Det var naturligt att när han rätade upp cykelstyret och körde rakt fram, så cyklade han en mil söder ut till Sävedalsbanan där han hängde vid planket och tog till sig alla stjärnornas sätt att med kontrollerad sladd köra genom kurvorna. 1955 fick Arne chansen att debutera i ett par "vi-som-vill-upp-heat". Det gjorde han på ett sätt så han 1956 som 17-åring fick debutera i Kaparnas A-lag.

I sin premiär mot Filbyterna blev Arne bäste poängplockare. Sven Alnäs visade nu att han hade näsa för nya talanger och Lill-Arne erbjöds start i Överlida där han gjorde succé redan debutåret och fick flera etablerade stjärnor efter sig i resultatlistan. Redan nu började riks- och lokalpress att se honom som världsmästarämne. Det skulle dock dröja innan han fick ta på sig landslagsvästen. Dynamiske landslagsledaren Arne "Varg-Far" Bergström såg honom alltför osäker och farlig för både sig själv och andra.

Till Överlida återkom sedan Lill-Arne år efter år då "promotor" Alnäs nu försökte lansera honom som "kronprins" till Överlidaidolen Gema-Kjell som 1956 i en landskamp mot England på Wimbledon, får en stoppsladd och blir påkörd. Kjell slungas med stor kraft i marken och får en mycket svår hjärnskakning, en skada han aldrig helt återhämtade sig från och karriären var slut. Även om Överlidapubliken kom att älska fightern Lill-Arne kunde ingen ersätta deras favorit Gema-Kjell. Ett bevis på hans popularitet var att publiken helt spontant startade en insamling när det stod klart att Kjell aldrig mer skulle få en inteckning i Överlidakannan. Ett för den tiden betydande belopp kunde övriga Kapare föra med hem som en hyllning från hans kära publik i Överlida.

Lill-Arne vann aldrig någon tävling i Överlida men fick ofta stora rubriker. Vid tävlingen 1957, när PeO Söderman och Ove Fundin hade sin batalj där banrekordet underskreds gång på gång, fanns också Arne med. I det 13:de heatet ställdes han mot just Ove Fundin, som sin vana trogen tog starten och sedan höll idealspåret. Ove fick snart Arne i bakhjulet och för Arne var det naturligt att en en skalp som Sveriges förste världsmästare måste plockas. Att det fanns hinder som centrifugalkraft var inget som bekymrade Lill-Arne som slog på en fruktansvärd "ytterrökare" som lär ha slutat med att motorcykeln placerades en bit in i skyddsvallen av jord. Slutresultatet blev 5:a och i 1958 års upplaga (och förmodligen den sista) av Överlidakannan slutade Lill-Arne 4:a i prislistan.

I Kaparvästen fick Lill-Arne snart sällskap av sina yngre bröder, som när de lämnat cykel-speedwayen följde "brossan" i spåren. Björn och Göran Carlsson nådde inte samma framgångar som sin äldre bror men båda körde i A-laget, så i några tävlingar hände det unika att tre bröder körde i samma speedwaylag.

Arne körde någon säsong i England men fann sig aldrig tillrätta där trots att Björn Knutsson försökte hjälpa honom och bli mentor. Arne började tappade intresset för speedway och körde 1963 bara två matcher i allsvenskan. Många trodde nog att han skulle lämna speedwaysporten men 1964 lockade Getingarna i Stockholm honom till sig. Arne hoppades på en nytändning i den nya miljön.

Sitt sista heat körde Lill-Arne på Sannahed i Kumla 1968, där Indianerna mötte Getingarna. I en vurpa skadade han sin hand, och efter det packade han ner speedwaygrejorna i trunken för gott.

Sponsorer

Sponsorer är ett senare tiders begrepp. Trots att motorcykelsporten aldrig haft amatör och proffsbegrepp som t.ex. friidrott och fotboll hade långt fram i moderna tider, var stödet från näringslivet på 1950-talet begränsat till Bensin- och Oljebolag. Därför är det intressant att studera de gamla programmen från Överlida, vilka visar att männen bakom speedwayen där lyckades entusiasmera hela bygden att annonsera. Allt från ortens textilföretag till hantverkare som snickare och rörläggare etc. fanns år efter år med som annonsörer och prisdonatorer. När man ser detta år 2000 kommer funderingarna på att när vi numera talar om sponsorer så ser vi bara företag som går in med sexsiffriga belopp. Kanske skulle man också numera se lite mer till lokala företag enligt parollen många bäckar små...

Några stora helsidesannonsörer följde med från 1950 till 1959. AB Monark i Varberg presenterade sina olika motorcykelmodeller som Monark Blue Fighter och efterföljaren Monark Top Blue Fighter, samt deras "tunga" modell Blue Arrow. Falcons Bryggeri i Falkenberg var ett annat företag som ständigt återkom liksom Bildepoten i Varberg som ihop med en lokal Volvohandlare alltid hade helsidor. Hallands Nyheter fanns också alltid med. Intressant är att se hur Mjöbäcks Träindustrier genom åren förändrade sitt engagemang från att premiäråret 1950 ha en liten blygsam annons ökades volymerna i takt med att begreppet monteringsfärdiga hus lanserades och Mjöbäcks Träindustrier fick sitt paradnummer Västkuststugan. 

De på den tiden vanliga bytesannonserna (varor, tjänster byttes mot annons) förekom också. Exempel på sådana affärer var Räddnings Kåren som svarade för olycksfallsberedskapen, Gretas Textillager i Kinna som höll med overaller funktionärerna, samt den lokale charkuteristen som levererat korven etc. Ibland kunde annonsören svara för inslag som lockade publik. Ett sådant år var 1957 då Varbergs Bildepot hade produktvisning på Hallevi. Det året lanserade Volvo sin Amazon-modell. Det var första gången folket i dessa bygder fick se den nya bilen "live". Tidigare hade presentationen stannat vid biografernas förspelsreklam med den klassiska "Volvos Värde Varar"-melodin. Den 5 maj 1957 annonserades visningen av den nya bilen ihop med annonser för Överlidakannan. Amazonen drog stort intresse vilket framgår av foto i lokalpressen där karavanen med Amazonbilar som i paus körde runt på banan fick lika stort utrymme som speedwayen. Trots att det bland de startande återfanns Sveriges förste världsmästare Ove Fundin lär stora delar av publiken gått hem när Bildepoten efter paus lastade och lämnade Hallevi.

Att skaffa annonsörer kunde nog ibland bli problem. Ett sådant exempel återfinns i 1950 års program. På den tiden fanns ett annonsoriginal på en motorcyklist som körde med en blomsterkrans om halsen. Den fanns i alla program antingen det gällde TT (Road Racing) motocross eller speedway. Texten i annonsen justerades den lokala situationen. "Vinnarens blommor kommer från trädgårdsmästare XX eller blommorna är skänkta av YY blomsterhandel." Killarna i arrangörsstaben 1950 hade bokat första omslagssidan men något gick snett för originalet har ändrats. Istället för en lagerkrans har motorcyklisten en vetebrödskrans om halsen med texten "Segerkransen från GEJIS BRÖD I MJÖBÄCK". Detta tyder på initiativförmåga hos arrangören. Istället för att som det ofta förekom på den skapa en blanksida med texten "BETALD ANNONSPLATS" hittade man ny annonsör och gjorde om det gamla originalet.

Längre fram hade arrangören nog inga svårigheter att finna annonsörer. Alla fanns med: Fotohandlaren, Möbelaffären och alla hantverkarna. Säkerligen var speedwayen på Hallevi de första åren den stora "grejen i bygden" och alla ville synas ihop med tävlingen.

Att granska de gamla programmen som Gunnar Abrahamsson Östra Frölunda sänt mig är intressant inte bara heaten och startlistorna. De minner om en tid vi glömt, när vi numera varje dag, året runt, dygnets alla timmar, kan köpa bensin har vi glömt att det på 1950-talet var stängda bensinstationer från lördag eftermiddag till måndag morgon. I anledning av speedwaytävlingen annonserade en bensinstationsägare ''GULF Bensintapp överlida håller öppet hela tävlingsdagen" En för tiden stor sensation. 

En annan intressant iakttagelse är de på 1950-talet vanliga uppmaningarna om trafiksäkerhet Av någon anledning skulle alla arrangörer långt in på 1960-talet motivera sitt arrangörsåtagande som en del i arbetet med trafiksäkerheten. I programmen finns följande slogans "MOTORMÄN!! Tänk på att landsvägen inte är en tävlingsbana" eller "MOTORMÄN!! Om Ni under hemfärden kör 40 km/tim hinner Ni 4 mil per timma, Kör Ni 8O km/tim kanske Ni aldrig kommer hem."

Överlidakannan vandrar ännu???

1958 kördes så långt jag fått fram den sista tävlingen om Överlidakannan. Ove Fundin försvarade sin seger frän 1957 men tävlingen blev om möjligt ännu mer spännande än året före.

Denna gäng var det inte PeO Söderman som pressade Ove utan en annan av den tidens giganter, Däcken Rune Sörmander. Precis som 1957 hade Ove och Rune tagit fullt och det blev deras inbördes möte som kom att fälla avgörandet. Rune  ledde in på upploppsrakan, men bara någon meter före mål lyckades Ove pressa sig förbi och vinna heatet och hela tävlingen. Enligt tidningsreferaten ville jublet från de 3.000 i publiken aldrig tystna efter denna thriller.

Trots lovord för arrangemanget, samt det mest spännande heat som körts på Hallevi uttryckte Mr Överlida, Sven Alenäs, sin besvikelse över publiksiffran. De flesta av dagens elitseriekassörer skulle jubla högt över 3.000 betalande åskådare, men Sven såg att konkurrensen från andra Motorsporter och TV som 1958 fick sitt genombrott, på sikt skulle göra att intresset för speedway skulle minska.

Frågan är om vinnarna 1956,1957, och 1958 fick sina namn ingraverade då vandringspriset försvann. I mina efterforskningar om speedwayepoken i Överlida har jag frågat vem som till sist fick vandringspriset. Jag har fått höra de mest fantastiska historier om vad som hänt med det ståtliga, halvmeterhöga priset. Allt från att det har varit synligt i en gammal elitförares prissamling till att det blivit stulet och nersmält. Ingen har dock med egna ögon sett, eller med egna öron hört det, utan alltid är det en kusin, kompis, bror, som vet allt. Men ingen kommer ihåg var jag kan få tala med denne som sett priset eller vet att det blivit nersmält. Därför kommer jag inte att sprida dessa obekräftade rykten vidare utan håller mig till vad cementvaruhandlare Sven Göransson på senvintern år 2000 i telefon svarade på min fråga om vad som hände med priset. Enligt Göransson blev priset vid ett tillfälle så dåligt emballerat när det sändes till silversmeden i Kinna för gravyr att det skadades så svårt att det skulle bli för dyrt att återställa. De fem finansiärerna hade för länge sedan med ränta fått tillbaka sitt kapital och hade inte lust att bekosta en dyr reparation eller sätta upp ett nytt lika ståtligt pris.

Därför kommer priset att förbli ständigt vandrande för någon mer speedway på Hallevi lär det knappast bli. Idag är det inget som minner om att det en gång körts speedway där. Få av de som klättrar upp på den lilla läktaren för att se fotboll i någon av de lägre Västgötaserierna anar att här uppe satt för mindre än 50 år sedan domare och tävlingsledning och övervakade den tidens yppersta Nordiska elit i speedway. Lika lite vet de som står på de gräsbevuxna vallarna utefter planens långsida att de står på det som en gång var en skyddsvall för att hålla speedwayförare kvar på banan.

Ingen lyckades erövra priset tre gånger. Följande vinnare korades i de, så långt jag kunnat finna, 9 tävlingar som kördes om Överlidakannan.

1950    Kjell "GEMA-KJELL" Carlsson

1951    Einar Lindkvist

1952    Sune Carlsson

1953    Kjell "GEMA-KJELL" Carlsson

1954    Henry "Stompa" Andersen Norge

1955    Leif "Basse" Hveem Norge

1956    Olle "Varg-Olle" Nygren

1957    Ove Fundin

1958    Ove Fundin

Rikskändis på Hallevi tävlade aldrig

Trots alla berömdheter som fick inteckningar i vandringspriset är frågan om inte den störste "kändisen" som körde på banan var en yngling från Svenljunga som aldrig tävlade på Hallevi men hade banan som träningsoval. Göran Karlsson fångades av spänningen och dramatiken som varje vår utspelade sig på Hallevi. En gammal "HPD" som med lite fantasi kunde klassas som katalogmaskin, blev hans redskap att åka på men det var inte roligt att på träningskvällarna köra ihop med etablerade förare som på sina friska JAP-maskiner fräste förbi och sprutade ner Göran och hans katalogmaskin både på räkor och i kurvor.

 I120-årsåldem fick han äntligen råd att köpas en begagnad JAP. Den var i mycket dåligt skick. Men med vinden i ryggen gick det ibland att skrämma ut så mycket kraft ur motorn vid start att det pick att få till en "1:a-sväng" med kontrollerad sladd. Sedan gick det bra ut på bortre rakan men där var det dags att slå av för den !vegetabiliska smörjoljan hade inget tryck och det blev till att rulla fram till starten och få till nytt tryck i den lilla behållaren på bakskärmen och ge sig ut på ett nytt halvvarv. Till sist blev lusten för stor att inte slå av utan Göran måste få till sladd också i 2:dra sväng med följd att motorn skar.

Men precis som alla andra som fått till en sladd genom en hel kurva, tjusades Göran av den utmaning det är att med "broadside" (kontrollerad sladd) komma ut på den punkt i slutet i kurvan som man tänkt sig när man körde in i kurvan. Därför blev det till att spara pengar att köpa en bättre maskin. Sven Alenäs hade flyttat från Överlida till Falkenberg och det arrangerades inte längre några tävlingar på Hallevi. De som ville fortsätta med speedway sökte sig till Lejonen i Gislaved. Det var även Görans tanke, men innan han fick tag på en bättre maskin kom han 1963 över ett parti kläder som han köpte upp för det sparade kapitalet. Så i stället för speedwaycykel blev det kläder som han sålde i en liten lokal på 20 kvadratmeter i Ullared i hopp att få vinst och kunna köpa en modern ESO.

Vinst blev det och pengar var inte längre en bristvara hos Göran, utan tid. Som den "knalle" han var lockade affärerna mer än speedwayåkandet. Snart växte Ullared som när Göran Karlsson 1991 överlät företaget till sex av sina anställda vuxit till en årsomsättning på över 990 miljoner och hade drygt 450 anställda. Göran hade gjort såväl företaget som sig själv till rikskändisar långt större än de speedwaymatadorer som på 1950-talet uppträdde i Överlida.

Även om tiden inte räckt till för egen karriär följde Göran med vad som hände i sporten. På VM-finalen 1991 fanns han på plats. Inte på någon VIP eller gästläktare, utan mitt bland publiken där de verkliga "experterna" fanns, med vilka han kunde diskutera Jan O Pedersens spårval i 1:a kurvan på Ullevi. Det var nog inte många, som den gången hjälpte Göran med information om vem Tony Rickardsson var (Tony fick den kvällen sitt internationella genombrott med en silvermedalj), som visste att den jeansklädde västgöten var chefen för ett av Sveriges största handelsföretag.

Epilog

Så långt mina efterforskningar funnit kördes den sista tävlingen om Överlidakannan 1958. 1959 arrangerade Överlida MK ett kval till junior-SM den 18 maj. Segrare blev Bosse Håkansson Örnarna.

Söndagen den 23 augusti hyrde Göteborgs MK in sig på Hallevi och under legendariske tävlingsledaren Sigurd "Blondie" Petersons ledning arrangerade, Göteborgarna en match i allsvenskan mellan Kaparna och Getingarna, en tävling som Kaparna vann på sin tillfälliga hemmabana med siffrorna 68 mot 28. Trots att Kaparna kom med sitt stjärnspäckade lag med Ove Fundin i spetsen samlade tävlingen bara 700 åskådare.

Mycket talar för att Kaparnas gästspel på banan 1959 blev den sista tävlingen på Hallevi Motorstadion. Under åren 1950 till 1959 arrangerades sammanlagt 14 tävlingar. Ove Fundins banrekord från 1957, 1.11.2 eller som vi idag säger71,2 .kommer för alltid att gälla för Hallevi se, som efter Kaparnas match mot Getingarna 1959 fick "förfalla" till att bli enbart fotbollsplan.

Även om antalet fotbollsmatcher säkerligen kan räknas i hundratal kommer man troligen inte ån idag upp till de publiksiffror som speedwayen samlade under sina 10 år i Överlida. Bilden till vänster visar fotbollsplanen år 2000. Nu behövs det inte så stor läktare!

Nu, 40 år efter att banan upphörde, är det lätt att koppla ihop banans slut med att finansiärerna inte längre kunde tjäna pengar. Givetvis var ökade kostnader ihop med minskad publik en orsak. Men det fanns flera. Sven Alenäs, som var den store entusiasten, flyttade med sin rörelse och bosatte sig i Falkenberg. Viljan från traktens ungdomar att bli speedwayförare minskade. Andra mc-sporter konkurrerade om intresset. Gunnar Abrahamsson som var med redan när Hallevi byggdes fascinerades av TT-loppen på Skreabanan utanför Falkenberg och köpte en road racingmaskin och "asfaltåka" blev hans idrott. 1952 invigde Varbergs MK sin Annebergsbana och intresset för motocross spred sig upp till Markbygden. Skene MS och Kinna MK tog upp motocross och tillförlitlighet (Enduro) och Kinna MK dessutom trial.

Alla tre disciplinerna kunde utövas på samma motorcyklar som man körde på vägen med. I speedwayen fanns nu enbart renodlade sprintmaskiner. Begrepp som lättvikts- och katalogklasser hade i slutet av 1950-talet försvunnit från speedwaybanorna. Självklart lockade det att välja en sport där man kunde använda samma motorcykel att tävla med som man körde till jobbet på och på kvällarna kunde användas för att ta med "spättan" och lufta henne på de de krokig vägarna runt Överlida och Mjöbäck.

Prispengar och startersättningar trissades upp ihop med övriga kostnader. En intressant notering är att för att få polistillstånd krävdes att arrangören betalade 8 statspoliser timpeng för 9 timmars tjänstgöring plus resekostnader. Det dög inte med ordningsvakter eller lokala fjärdingsmän, utan det skulle till "riktiga" poliser.  Detta blev en betungande utgift som kanske var motiverad 1950-1953 då publiken uppgick till 7-8.000 personer men var knappast nödvändig för att hålla ordning på de 700 som såg matchen Kaparna - Getingarna i augusti 1959.  Ända fram till att SVEMO vann inträde i Riksidrottsförbundet i början på 1960-talet fick arrangören själv stå för poliskostnaderna och i vissa fall också betala nöjesskatt på entréavgiften.

Man kan fundera över om det var unikt för Överlida att det på en liten ort skapades en speedwaybana och stora evenemang på initiativ av företagare och privata finansiärer och inte via en etablerad klubb. De närmaste en jämförelse som jag hittat är Junestadion i Jönköping.  Junestadion låg i den glesa tallskogen vid Ljungarums kyrka söder om Jönköping (vid gamla flygfältet). Den drivande kraften till banans tillkomst var Torsten Gustavsson som före 2:dra världskriget var en välkänd allroundförare och som likt, boråsaren Stellan Strand, varje helg tävlade omväxlande i backe och jordbana. Efter kriget tog han initiativet till att bygga speedwaybanan ut ute vid Ljungarum i anslutning till Jönköping MK:s motocrossbana. Torsten var efter kriget etablerad som bil och motorcykelhandlare i Jönköping. Namnet Junestadion hade sin grund i Jönköpingsföretaget Junekarossen som förutom .karosserier också lär ha tillverkat entreprenadmaskiner. Med sin bakgrund som aktiv var i Torsten Gustavsson bekant med Arne "Varg-Far" Bergström. Han fick denne att lägga intressanta SM-kval i speedway till Jönköping. I övrigt kördes liksom i Överlida stjärntävlingar, men Jönköping hade inget eget speedwaylag.

Ungdomarna i Jönköpings- och Huskvarnatrakten samlades på träningskvällarna^ runt banan där Ove Fundin som gjorde "lumpen" på A 6 i Jönköping tränade vilket drog såväl Rune Sörmander som Vargar och Filbyter till banan som blev en mycket populär träningsbana dit förarna körde långa vägar för att träna. Torsten Gustavsson slog mynt av detta och lät på sin verkstad iordningställa ett par JAP-maskiner för uthyrning. För 1 krona per varv kunde man hyra en speedwaymaskin. Det var värt några timmars tidningssäljande på söndag för att få ihop 4:- och ställa sig vid grinden ihop med etablerade förare och köra ett helt heat. Trots detta blev intresset inte starkt nog för ett eget lag. När publiken svek användes banan till den nya flugan Stock-Car. Till skillnad från i Överlida fanns på Junestadion ett riktigt plank som när de gamla förkrigsbilarna krockade ut varandra i Stock-Car-tävlingarna skyddades av starka vajrar. Junestadion fanns kvar en bit in på 1960-talet och användes mest för mer eller mindre "organiserade" träningar och s.k. svarttävlingar. Banan försvann när Ljungarums industriområde byggdes.

Andra banor som fanns och inte hade serielag och som kan ha varit privatägda, är i den lilla orten Lagan strax norr om Småländska Ljungby där det under en period kördes stjärntävlingar.  I orter som Eslöv och Burträsk kördes återkommande SM-kval. Arlöv, Ystad, Gällivare är andra ställen där det arrangerades rundbanetävlingar. Hyllinge, Vimmerby och Valdemarsvik är orter där det funnits serielag.

När Varg-Far 1949 introducerade den moderna speedwayen fanns inte det mediautbud som vi idag har i form av TV och radiokanaler. Men det faktum att de stora tidningarna refererade från den spännande nyheten, där förare i svindlande farter kämpade axel mot axel och som var något helt annat än förkrigstidens tävlingar mot klocka i backar och på jordbanor, gjorde att publiken kom när sporten etablerades även på små orter över hela landet. Till skillnad från fotbollens och friidrottens stjärnor kom de bästa speedwayförarna ut till små orter som Överlida m.fl. vilket säkerligen bidrog till sportens popularitet.

Det faktum att privata finansiärer fanns med i bilden kan i dagsläget verka avskräckande. I modern tid har vi åren 1984-1993 sett promotorföretaget ISPAB ihop med SVEMO-klubbar arrangera 20 Supercrosstävlingar på omväxlande Ullevi, Globen och Scandinavium. Om inte ISPAB gått in med pengar skulle ingen lokal klubb vågat gå in och ta den ekonomiska risken att ta hit de bästa USA-förarna till Sverige. På samma sätt skulle förmodligen inte Speedwayen i Överlida kommit till om inte ortens näringsidkare gått in med pengar.

För kontinuiteten är de ideella klubbledarna ovärderliga. Jag tänker på Kaparna i Göteborg. Under perioder när klubben varit utan bana har funktionärerna satt sig bilar efter arbetet och åkt till Mariestad, Gislaved m.fl. orter för att på lånade banor köra sina seriematcher och hålla Kaparlaget igång. En av klubbens stora entusiaster Rolf Wallin med hustru Ingrid ställde sig i källaren på Ullevi och gjorde inför varje sådan resa smörgåspaket till funktionärerna. Sådant hade inte varit möjligt om drivfjädern varit ekonomisk vinst. Här var drivfjädern känslan för en klubb och ett speedwaylag. Byggandet av Arendalsbanan hade Inte heller varit möjlig om marknadsekonomiska villkor gällt. Det var klubbkänslan och kärleken till sin sport som gjorde att medlemmarna ideellt i ur och skur slet ute på Arendal för att skapa en modern anläggning och ge förutsättningar till att återföra Kaparna till högsta serien.

För speedway och annan sport är ett "blandekonomiskt" tänkande bäst. I en demokratiskt styrd förening skall man bygga upp ett samarbete med näringslivet men inte släppa de sportsliga värderingarna för att tillfredsställa sponsorer och TV-producenter.

December 2000

Björn Wall