Började som femtonåring, körde mellan mattstänger

En jockej skall vara liten och lätt. En mc-förare skall kanske inte vara någon "lättviktare", men en "tungviktare" är kanske inte heller lämplig i sadeln. Men Ragnar Friberg, Göteborg och Kaparna, är just så fullvuxen att han kan inrangeras med de stöddiga gossarna. Han väger 90 kilo och är 180 cm. när han reser sig i sin fulla längd. Trots det har han gjort sig ett gott namn på tävlingsbanorna och för året korats till Göteborgs bästa speedwayförare. Prissamlingen, av vilken en stor del packats i lådor, visar också att framgångarna varit många och stora. Gedigna silversaker från Polen bär ingraveringen "Till Ragnarowi Friberg owi", och bland stora stop och Orreforsvaser hittar man mängder av plaketter av vilka mästerskapstecknen från DM och SM inte saknas.

Ragnar Friberg är född att sitta i sadeln. Hade han sett dagen i Amerika hade han troligen i varit cowboy. Han har denna yrkesgrupps självsäkerhet och "här kommer jag"-attityd, men så är han också karl i varje tum. Folk med mindervärdeskomplex tycker han är dryg och uppblåst, men det tar han inte så hårt. Det är svårt att vara alla människor till lags. Och han har avgjort fler sympatisörer än ovänner.

Åldras inte

Ragnar Friberg har kommit till den för en sportsman aktningsvärda old-boys-åldern 35 år. Men han har ingen tanke på att börja vila på sina lagrar. Enligt hans åsikt blir en mc-förare Inte för gammal i brådrasket. Se på Sagström, som gjorde en fin insats i sexdagars i somras, trots sina sextio år. Eller se på John Parker i Belle Vue, det engelska laget, han kämpar jämnt med ungdomen trots att han är uppe i 43 år. Och det finns fler sådana exempel i den engelska speedwayeliten.

Det har ju också bevisats, att rutinen har en avgörande betydelse på speedwaybanorna, även om det då och då kan komma en yngling som ställer till med en sensation. Men oftast kör ungdomarna allt för våghalsigt, de känner inte banans möjligheter och inte heller "knarrens" och så står de på näsan förr eller senare. 

Började som l5-åring

Jag fick min första cykel när jag var 15 år, det var er Rex 125-kubikare, men då måste jag köra mycket försiktigt, Jag hade nämligen inget körkort, I stället körde jag speedway mellan mattstängerna på gårdsplanen på Stampgatan, till mödrarnas fasa och fädernas förtvivlan.

Så såg man gräsbanetävlingarna i Kviberg och för övrigt där det bara ordnades tävlingar. Slutligt biten blev jag på en tävling i Onsala år 1935. Efter

 det var det klippt. Jag körde på en Svecia TT-maskin och placerade mig fint i min första tävling i Trollhättan. Bästa framgången hade jag på isbanorna, där min tunga kropp inte var till så stor nackdel.

Det verkliga genombrottet för Ragnar Friberg kom dock efter kriget då han köpt Torsten Sjöbergs maskin. Det var då han började ställa till oreda i prislistan uppe i stockholmstrakten. På Lindarängens isbana körde han i strålkastarsken så att publiken tappade andan och hela eliten kom av sig. Först i slutheatet luggades han av Tord Larsson. Sedan dess har det varit raka spåret.

Träningen viktig

Tränar en motorcyklist annat än på banan och med hojen under sig? Det gör han, påstår Friberg. Han böt konditionsträna rätt hårt för att orka orka hålla på. Att köra speedway är hårdare än mången annan idrott, varje muskel i kroppen behövs även om armarna blir de mest frestade.

Badminton är en alldeles utmärkt träning, där får man' bruka såväl händer som fötter. Promenader tar vi varje söndagsmorgon med lite skogsluffning. Simning är också konditionsbyggande. Allt det här gör vi under dödsäsongen. Under själva säsongen blir det knappast något, då tar trimningen och träningskörningen all tid.

Räddade fallen medtävlare men flög själv från banan

Starten skall gå. Motorsurret stegras till ett häftigt vrål. Nu flyger tråden upp och ett ilsket tjut varslar om att ekipagen kommit i väg. Föraren i den svarta hjälmen rusar först in i kurvan med hela kopplet efter sig, främst bland dem svensken i den vitblå hjälmen. I utgången ur kurvan får den svarthjälmade en stoppsladd och sladdar tvära över banan. Svensken bakom honom uppfattar situationen under bråkdelen av en sekund. Om han inte kastar maskinen åt sidan måste han köra över den fallne. Han vräker sig åt höger, men hinner inte passera den liggande motorcykeln utan kör upp på dess bakhjul, gör en saltomortal mot skyddsstaketet, som knycklas ihop som papper, flyger i en båge över maskinen ner i dälden där publiken står i packade led och landar med huvudet före i en nyss stubbad granhäck. Skyddshjälmen trycks in och cyklisten blir liggande till synes livlös.

Ett blixtsnabbt avgörande, "Jag eller kamraten", en dödsföraktande manöver för att rädda situa-tionen, Det fordras nerver, djärvhet och sports-mannaanda för att parera en konkurrents kritiska belägenhet utan att akta på sin egen välfärd, Det kostade i detta fall räddaren fem veckor på lasarettet.

Den relaterade situationen inträffade i maj i Åbo och den djärve svensken i dramat hette Ragnar Friberg. I juli körde han igen på Sävedalens bana för Kaparna, plockade poäng framgångsrikt som vanligt och avslutade dagen med att utmana innehavaren av mästerskapshjälmen. Och hem-förde den.

Åbo-smällen är ett dystert kapitel i Fribergs annars så lysande motormannabana. Han känner på "trappsteget" över den skadade bröstkorgen.

Jag fick ett handgripligt bels på vilken betydelse perfekta skyddsmaterialet har. Om jag Inte hade haft en ny och felfri skyddshjälm hade jag knap-past suttit här i dag.

Endast för nervstarka

Under den senaste tiden har man livligt disku-terat speedwayens faromoment. Ansvarsmed-vetna människor har ropat efter bättre säker-hetsåtgärder och strängare ingripande mot vett-villingar som med dumdristig körning kan hota såväl eget som andras liv.

Ragnar Friberg har en femårig erfarenhet att falla tillbaka på när han ger sina synpunkter på motorsporten.

Speedwayen har naturligtvis större risker än till exempel banlöpning eller badminton. Det finns farliga idrotter såsom det finns farliga yrken. Män

 med sinne för dem väljer dem, andra sysslar med annat. Men det bör stå klart för en var att det är en större fara ett köra på allmän landsväg än på, en racerbana. Redan statistiken utvisar det. På tävlingsbanan är man beredd på faran, man följer givna regler och man vet att ingen vill den andre något ont, man tar Ingen chans som kan skada någon, även om det finns gränsfall i fråga om djärvhet.

Speedwayen är en ung sport och den har kanske gått för snabbt framåt i Sverige. Förarna har hunnit med ganska bra, men domarna inte. I Västsverige har vi haft lyckan att ha goda domare, olyckorna har också varit få här. I upplandet är det däremot sämre ställt. Goda domare med vaken blick för situationen är vad sporten kräver,

Vilka rövarchanser togs det inte i SM på Sta-dion härförliden. Men det var säkra domare och säkra förare med i leken. Några olyckor inträffade inte. Släpp inte lättvindigt fram ungdomarna innan de hunnit få klart för sig spelets regler och låt orutinerade domare börja tillsammans med äldre.

- Jag kan ge som ett exempel hur jag i tiderna var med om en backtävling i Halmstad. Jag körde som en galning i första I omgången. Vann, och tog det lugnare i det andra. Vann igen och på bättre tid. Tog det ännu lugnare i avgörande omgången. Vann igen och på dagens bästa tid. Vrålrusandet betyder inte att man kommer snabbt, men man kommer slarvigt fram.

Slutade Ragnar Friberg. synpunkter som unga förare och domare har skäl att tänka över.