Mitt livs match...

Det var min största framgång hittills, men man är ju så gamma inom speedwaysporten. Engelsmännen var justa och fina att åka mot trots att de körde hårt. Var det så att de såg, att det skulle gå åt skogen, slog de hellre av än att chansa med en rövare.

Alan Hunt var den kart bäste av dem. Han åkte så avspänt och elegant att man avundades honom. Ungefär samma stil hade Graham Warren, fast han inte är i toppform just nu. Inte någon av engelsmännen åkte fortare än de behövde och det är idet som är modellen i speedway. - Lugnt och sansat och inga risker!

Jag trivdes bra med min nya ram, som jag fick klar först några timmar före tävlingen. Hade inte någon större respekt för storstjärnorna utan tog de chanser som gavs. De hade växlat för rakorna och vi för kurvorna och jag tror de tjänade något på det.

När jag åkte ut till semifinalen mot de tre engelsmännen trodde jag inte att jag hade någon chans till finalplats, men det gick över förväntan.

Alan Hunt och jag åkte axel mot axel genom ett par kurvor, men jag var aldrig rädd att det skulle hända något, när man åker mot så säker förare.

De första heaten åkte jag efter engelsmännen och lärde mig deras stil, så tävlingen var mycket lärorik för min del. Synd att jag stängde Torsten i näst sista "böjen". men jag kunde inte hjälpa det. då jag fick ett kast på maskinen. I varje fall var det mitt livs match och nu hoppas jag kunna ta. vara på vad jag lärt även i fortsättningen .

I morgon åker jag till Stockholm för att se SM i speedway, där jag tror Sune Karlsson vinner och jag skall åter komma nästa fredag med mina intryck från SM.

Med motorsporthälsningar

Sala

Graham Warren: Det har varit lmycket roligt att åka i Sverige, men jag gillar inte de svenska banorna riktigt. Här på Slottsskogsvallen är banan i största laget och kurvorna allt för långt utdragna för att det skall kunna bli riktig speedway. En mycket trevlig publik och en vacker plats.

Alan Hunt: Jag stortrivdes här i I Göteborg och allt klaffade för mig. Hoppas få komma tillbaka och åka vid ett annat tillfälle. Betydligt bättre att åka här än i Oslo och Sverigeturnén har varit lyckad för oss trots ett par nederlag, men det kan ju inte alltid slå så bra som i kväll. 

Wally Green: Synd att jag inte är riktig form just nu. Fick en ordentlig smäll i förra tävlingen och var lite väl försiktig för att det skulle gå riktigt bra. De svenska åkarna kommer med stormsteg och särskilt tyckte jag om Karlsson och Norlén.

Birminghams lagledare Lees Marshall: Banan var i längsta laget. Vår hemmabana är 440 yards - 400 meter - och kurvorna är snävare än här. Platsen är utomordentligt bra för en speedwaybana, som lämpligen kan läggas innanför den nuvarande löparbanan. De svenska förarna blir bättre för varje gång jag ser dem och ungdomarna kommer starkt. I Birmingham har vi upp till 45 000 personer vid större matcher och vid vanliga seriematcher brukar publiksiffran hålla sig omkring 30 000.

Kjell Carlsson: Det blev en dyr historia för mig det här. Ramen gick helt i mos och nu måste jag ta mingamla ram till SM på fredag. 650.- kostade ramen och den går knappast att reparera. Hoppas att jag får låna ett framhjul från Filbyternas reservmaskin.

- Det får du säkert, sa Linus Eriksson, för den maskinen är nu mera som ett reservdelslager,  sedan grabbarna plockat lite var.

Harald Eineskog: Det gick fint i starterna, och jag tror jag kom först iväg varenda gång, men sedan var det omöjligt att hålla engelsmännen bakom. De kom när och var som helst.

Torsten Karlsson: Nu måste jag skynda mig, för jag måste vara inne på 4 Kasern i I 4 senast klockan ^sju i morgon bittida. Det gick bättre och bättre och mot slutat trivdes jag mycket bra på banan. 

Tävlingsledare Georg Arvidsson: Det är skönt att det är över. Tyckte att det borde varit mer än 10 000 personer. Det hela bör gå ihop precis och några slantar över blir det inte. Nu hoppas jag publiken kommer även mot norska landslaget.

Reiz.