Tur och otur i speedway. Det är något som man ofta hör talas om och det ligger mycket nära till hands att ta till dessa ord, som mänga inom motorsporten inte vill godkänna. De anser att det är frågan om skicklighet och oskicklighet eller om förutseende kontra slarv med maskinerna. Man kan dock inte komma ifrån att lyckogudinnan Fru Fortuna häller sin hand över vänsterbenssläparna på kolstybbsovalerna gäckande dirigerar deras körningar till med- eller motgång.

Jag har sett unga ärelystna förare skruva för hårt på gasreglaget i den trånga första böjen. Ingen av dem har velat ge efter en tum för den andre och följden har blivit att de i ett moln av kolstybb brakat ihop så att cyklarna och de själva kastats in mot avbärarplanket. Man sitter där alldeles kall och väntar på att röken skall skingras. Bårbärare och läkare skyndar till och man räknar med det värsta, men ser istället ett par skinnklädda grabbar lite omtumlade resa sig upp från banan medan de borstar av sig kolstybben. Cyklarna ligger med skeva ramar och knäckta styren en bit ifrån, men själva har förarna inte fått en skråma. Vid sådana tillfällen är det inte frågan om något annat än tur.

Men Fru Fortuna kan också vända på handen. Jag såg en gång på Slottsskogsvallen i Göteborg populäre Munk-Rune Gustafsson kälka omkull och kasa in mot planket. Han daskade i med ryggen och det hela verkade inte så allvarligt. Själv kände sig Rune inte värre däran än att han ville fortsätta tävlingen, men vid en senare undersökning visade det sig att smällen i ryggen var så svår att den i flera månader band honom vid sängen och en av de trevligaste speedwaygrabbar som Sverige någonsin haft kunde aldrig mer återvända till tävlingsbanan som aktiv.

På våren 1952 gjorde Göteborgslaget Kaparna en rätt oturlig resa till England, som då ännu mer än nu var alla svenska speedwayentusiasters drömland. Man fick uppleva de första dagarna i härlig skir vårgrönska med rikt blommande trädgårdar och sommaren höll på att göra sitt intåg. Göteborgarna prövade på kolstybben på Ray House’s träningsskola där Lille-Kjell Carlsson & Co. Trivdes gott och såg fram mot sin första Englandsmatch, som skulle köras i Swindon några mil frän London. Dagen innan tävlingen började vädret svänga om och inte minst till engelsmännens egen förvåning föll det stora snöflingor över trädgårdarnas alla blommor. Lite snö brukar inte hindra svenska motorgrabbar och med fullastade bilar ställdes färden till kolgruvestaden. Att snön blev allt tätare togs till en början med gott humör och grabbarna skämtade om att nu skulle engelsmännen få ordentligt med stryk i riktigt Sverigeväder.

I Swindon blev de emellertid lite modstulna. Engelsmännen hade krupit ihop kring sina gaskaminer inne i husen och det var nästan folktomt på gatorna. Ute vid banan stod en huttrande liten delegation och talade om att matchen måste inställas. Det skulle inte komma någon publik i en så förskräcklig kyla. Dan Forsberg - på den tiden stor stjärna i Birmingham - kom i sällskap med motorcykelstadens toppförare Alan Hunt till Swindon för att av sina svenska kamrater delgivas det tråkiga meddelandet att han gjort den långa färden förgäves.

Någon ny match blev det inte för Kaparna i England den gången. Det varbara att återvända till Sverige med oförrättat ärende och med träningstimmarna på Ray House som enda behållning. Sedan den oturliga färden har inte Göteborgslaget vågat sig på någon ny Englandsresa.

Svensk speedways skapare Arne Bergström i Norrköping, även känd som "Varg-Far" tillhör dem som inte gärna talar om tur och otur i samband med motorsportsprestationer. Han anser att det nästan alltid går att analysera orden med att förarna varit mer eller mindre förberedda inför sina uppgifter.

 Jack Parker är enligt min mening den främste speedwayförare som världen skådat, men han blev aldrig världsmästare beroende på en mycket liten detalj, säger "Varg-Far". Jack var på väg mot VM-titeln på Wcmbley1949 och ledde klart i sista böjen då hans släpsko lossnade, vilket förde med sig att han fick en stoppsladd så att Tommy Price hann smita förbi och plocka åt sig segertrofén. Man kan inte säga att Jack var dåligt förberedd, men han hade glömt en enda liten detalj och det var att se över den lilla sölja som håller fast släpskon. Den brast i sista kurvan och samtidigt försvann Jack Parkers möjligheter att bli världsmästare.

Freddie Williams blev världsmästare 1953 - men det hade han en praktvurpa av storfavoriten Jack Young att tacka för

Lille engelsmannen Peter Craven var onekligen den i bäst form varande föraren då Ove Fundin blev världsmästare 1956, men Peter, som skulle försvara sin titel, hade trimmat motorn för hårt. Han tog en s. k. rövare genom att fixa till VM-finalens i särklass snabbaste cykel. Det gick bra i ett par heat, men så stoppade motorn inte längre för påfrestningarna utan sprängdes och därmed gick också Peters möjligheter att komma överst på prispallen i spillror. Owe Fundin tog som förste svensk världsmästerskapet och då han 1957 var försvarare grusades segerfunderingarna genom en enda liten blick bakåt. Den gjorde Ove då han i en skiljekörning med nya zeeländaren Barry Briggs ledde klart och den lilla tabben betydde att Barry fick chans att överraska Owe vilket han gjorde i en smart omkörning på innerkanten. När sedan svensken på sista varvet skulle gå förbi Barry blev han stängd sa hårt att han åkte rakt in i skyddsnätet och liggande på banan såg Owe hur Barry åkte mot VM-titeln.

Många sade att Joel Jansson hade otur då han ledde SM-finalen på Stadion 1951 och allt syntes vara bäddat för ett mästerskap åt den stronge "smeden", men motorn ville annorlunda. Den sprang i bitar och Helge Brinkeback kunde köra förbi och plocka åt sig mästerskapet. Man kan säga, att den gode "Brinken" hade tur men också att han var bättre förberedd med en säkrare motor än Joel.

Det är tydligen lättast för speedwayfolket att komma ihåg de gånger oturen grinat dem i ansiktet och en tävling som Monarkernas lagledare Olle Olsson inte glömmer i första taget är1957 års allsvenska final mot Dackarna på Hammarbys Motorbana.

"Vi ledde klart med fyra poäng genom matchen och beslöt att inte överskrida denna ledning för vid sexpoängs försprång skulle Dackarna enligt reglerna få rätt att sätta in sina starkaste förare i slutheaten, säger Olle Olsson. Allt gick efter ritningarna till i ll:e heatet då Uffe Eriksson och Bertil Carlsson mötte Rune Sörmander och Evert Andersson. Uffe råkade köra på Sörmanders bakhjul så att han tillsammans med Evert Andersson och Bertil Carlsson slungades in i planket. Det blev en vådlig vurpa ur vilken endast Rune Sörmander klarade sig i stridbart skick och med två man mindre i laget förmådde vi inte hålla Dackarna, som under slutheatet gick förbi och vann serien.

Vi har också haft tur i Monarkerna och och jag minns särskilt när Uffe Eriksson en gång brakade rakt igenom planket på Hammarby så att flisorna rök. Jag vågade knappast titta och fruktade det värsta, men Uffe hade klarat sig helskinnad från äventyret. Den gången kan man verkligen tala om tur, slutar Monarkledaren.

Så kan det gå… Basse Hveem inofficiell ” verldensrekordhållare” när det gäller trimning av speedwaymaskiner hjälper Varg-Olle Nygren (t.h.) med dennes båge vid en VM-final. Varefter åket blev ”för bra” för Olle, som vurpade två gånger.

Årets svenske mästare, Rune Sörmander anser att han haft tur som under sin långa speedwaybana klarat sig utan allvarligare skador. Visserligen bröt han benet en gång i Linköping där han krockade med Gema-Kjell Carlsson, men den historien ligger så långt tillbaka i tiden att Rune nästan glömt den. "Peppar, peppar, ta i trä", säger Rune och övergår till att tala om att han alltid brukar ha otur i lottningen vid SM-finalerna på Stadion där en ytterbana är till nackdel.

Så gott som varje gång jag möter någon av de värsta konkurrenterna Owe Fundin, Varg-Olle Nygren eller Peo Söderman i SM-finalen på Stadion får jag stå på en ytterbana, säger Rune, som inte alls blev förvånad då han förra året fick köra skiljeheat om topplatserna och lottades till ytterbana. Han slutade också sist i den körningen, men det har tydligen inte bara varit otur för dackekaptenen på Stadion för två gånger har han kört till sig svenska mästerskapet på sin "otursbana".

Rune Sörmander får en fotblessyr ompysslad av läkaren på Sävedalens bana. Rune hör annars till dem som klarat sig mest helskinnad från den hårda sporten.

Lill-Arne Carlsson och Roger Forsberg hade den verkliga oturen att krocka vid en stilla träningskörning i Australien

Det är som sagt inte alltid vid de högsta farterna som speedwayförare får de värsta smällarna. Mycket beror på om de har tur eller otur när olyckan inträffar.

"Knäppupparna" Martin Ljung och Allan Johansson hör också till dem som frestat lyckan på speedwaybanan. Det hände i ett uppvisningsheat på Slottsskogsvallen i Göteborg. Båda kom på riktiga maskiner och licenser i fickan. Det gick bra första varvet, men så drabbades den gode Martin allt för hårt av fartlusten. Han skruvade lite för mycket på gasreglaget och maskinen tog riktningen mot löparnas vattengrav. Fru Fortuna tycks vara en stor vän av Martin Ljung. Annars hade han inte sluppit så lätt från det vådliga äventyret och Povel Ramel drog en lättnadens suck när han fick tillbaka sina till kolstybbsbanorna utsända knäppuppstjärnor.

Nu har Martin lämnat bångstyriga tvåhjulingar och avreagerar fartlusten i snabba racerbilar medan Allan slagit sig på flygsport. Fart skall det tydligen vara i en eller annan form.