För drygt ett år sedan, närmare bestämt den 24 mars 2007, förlorade speedwaysporten en av sina elegantaste och mest populära förare någonsin, när Vic Duggan avled hemma i Australien. Han blev 91 år gammal.

Det märkliga i sammanhanget var att Vic Duggans död hölls hemlig för allmänheten i drygt åtta månader. Av en slump upptäckte engelske speedwayhistorikern John Chaplin att Vic Duggan inte längre fanns ibland oss, i och med att det födelsedagskort han skickade till Australien, returnerades med ett kort "adressaten okänd". Chaplin forskade vidare och fick så småningom beskedet att Duggan var borta.

Det visade sig att Vic Duggan i förväg noggrannt instruerat sina anhöriga att inte sprida några uppgifter om hans död, den dag det skulle inträffa. Framför allt ingen information till media. Ett arrangerande helt i linje med Vic Duggans tillbakadragna tillvaro hemma i Australien sedan den aktiva karriären tagit slut i förtid efter säsongen 1950. Efter det bröt han mer eller mindre med sporten, gjorde sig av med sin prissamling och höll sig mest för sig själv.

Många hävdar att Vic Duggan var den främste föraren, som aldrig vann ett officiellt VM. En sorts motsvarighet till vår egen "Varg-Olle" Nygren. Men Vic Duggan vann ändå en imponerande rad av troféer under sin blott åttaåriga racingkarriär, som olyckligtvis drabbades av ett flera år långt ofrivilligt uppehåll på grund av andra världskriget.

Framför allt var Vic Duggan den stora stjärnan och hjälten på de brittiska banorna när speedwaysporten kom igång efter krigsåren och åskådarna samlades runt banorna i ofattbara massor. Den största delen av karriären tillbringade han i Londonklubben Harringay, som öppnade verksamheten igen inför 1947 års säsong. Speedwaysporten var hett efterlängtad efter kriget och1947 gjorde han knappast någon besviken; han vann 297 av sina 348 heat den säsongen. Han blev tvåa 39 gånger och trea 3 gånger. En enda gång nollade han. Vid åtta tillfällen fullföljde han inte heatet och slutade därmed på det imponerande totalsnittet av 11,46 poäng per match av 12 möjliga.

Däremot vann han aldrig "riktiga" VM, men han vann i alla fall både the London Riders Championship 1947 och the Speedway Riders Championship 1948, som smällde i princip lika högt. Särskilt den sistnämnda titeln var särdeles tung som ett substitut för VM-guldet, och på Wembley fick han ta emot segerpokalen ur Prins Philips hand. Det var första gången en person så högt upp i den kungliga familjen bevistade en speedwaytävling.

I januari 1950 omkom vic Duggans bror Ray tilssammans med landsmannen Norman Clay i en krasch på Sydney Sports Ground. Vic tog broderns bortgång oerhört hårt, men genomförde i alla fall säsongen 1950. Efter säsongen åkte Vic tillbaka till Australien, för att inte sedan återvända.. I en av de få intervjuer han gav därefter, berättade hanför John Chaplin att han skänkt bort alla sina priser. "Till och med den jag fick av prinsen", sa han. "Jag var aldrig mycket för medaljer. Det var inte därför jag körde speedway. Det var ett jobb. Ett sätt att tjäna pengar."

Han gjorde det onekligen på ett synnerligen elegant vis.