Kaparna hade kört sina hemmamatcher på Sävedalen ända sedan starten av A-laget 1949. Sävedalsbanan låg som bekant vid alliansens fotbollsplan i Sävedalen. När kommunen 1958 bestämde sig för att göra industriområde av marken så var helt plötsligt laget utan egen hemmabana.
Under de sista åren på Sävedalen hade publiksiffrorna börjat dala betänkligt. Mot slutet hade publiksiffrorna halverats till lite drygt 1700 pers per match. Med det följde att klubben hade konstant dålig ekonomi (redan då?!?!). Det som räddade situationen år efter år var de omtalade höstgalorna på Slottsskogsvallen. Redan 1951, inför drygt 10000 personer, kördes den första galan. Varje höst kördes 3-4 tävlingar under oktober månad. Publiksnittet höll sig runt 8-9000 personer vilket genererade sköna intäkter till en pressad klubbkassör. Efter tävlingarna 1957 blev klubben utslängd från Vallen p.g.a. protester från närboende.
Krisen var naturligtvis stor för klubben, ingen hemmabana och inga stora inkomstkällor. Som pricken över i så var hela sporten i gungning, många lag hade tvingats lägga ner.
Förhoppningarna ställdes till Nya Ullevi som höll på att byggas i Gårda.
Optimisterna i GMK trodde att bara verksamheten kunde flytta in till stan från
det avlägsna Sävedalen så skulle publiken strömma till. Dessutom så var ju den
nya arenan toppmodern! De fanns dock en del olyckskorpar
som menade att det skulle bli stora problem att få det hela att gå runt
ekonomiskt p.g.a. att det var dyrt att använda Nya Ullevi. Pessimisterna
tystades dock snabbt ner av majoriteten.
Direkt efter att fotbolls-VM 1958 var slut så skyndade man sig att samla ihop
ett fint startfält till en internationell stortävling. Före start spelade
Hemvärnet på innerplan och Arne ”Vargfar” Bergström höll tal till publiken och
Göteborgs Kommun. Det som drog ner dom största applåderna var ”Gema”-Kjells
uppvisningskörning. Kjell hade ju skadat sig allvarligt i en landskamp i England
två år tidigare. Detta var ett sätt att ta farväl av Göteborgspubliken. Det var
inte helt utan en tår ögonvrån som Kjell förkunnade att han slutligen hade gett
upp tanken på att göra comeback.
Inför lite drygt 14000 personer vann en fixstjärnan Ove Fundin före den eviga
antagonisten Rune Sörmander, trea var engelsmannen Billy Bales. Bales hade otur
med ett stopp i sitt andra heat vilket förstörde chanserna till vinst. Sörmander
hade segern inom räckhåll inför den sista omgången. I tävlingens nittonde heat
blev dock Billy Bales för svår. Eftersom Fundin också hade tappat en poäng så
blev det omkörning om slutsegern mellan de båda smålänningarna. Fundin vann
medan Sörmander tog det första banrekordet.
Dagspressen rapporterade dagen efter premiärtävlingen att arrangemanget hade
varit utmärkt. Spännande tävlingar, fina uppvisningar och stor publik. Enda
smolken i glädjebägaren var att det trots den fina publiksiffran var stora
tomrum på läktaren.
I klubbens ekonomiska kalkyl krävdes 5000 personer för att en allsvensk match skulle gå runt på Nya Ullevi. De tidigare nämnda optimisterna började nu vädra morgonluft. Femtusen skulle nog inte bli några större problem…
Innan säsongen var slut så kördes två landskamper på den nya arenan.
Först besegrades England med stora siffror. Förgrundsfigurer var återigen Fundin
och Sörmander. Matchens bäste poängplockare var dock flickornas favorit,
”Varg”-Olle Nygren med sina sjutton poäng. De tre svenska toppförarna fick ihop
47 poäng tillsammans, en mer än hela det engelska laget… Publiken uppgick denna
gång till ca 9600 personer.
Avslutningstävlingen för året var en fyrlagslandskamp mot Australien, Nya
Zeeland och Norge (!). Stommen i det svenska fyrmannalaget var naturligtvis
Fundin, Sörmander och Nygren. Laget kompletterades med det nya
kaparstjärnskottet ”Lill”-Arne Carlsson. Gästerna var chanslösa och i hela tio
av landskampens sexton heat tog en svensk hem trepoängaren. Den enda gästen som
bjöd ordentligt motstånd var den trefaldige norske mästaren Aage Hansen. Hansen
vann tre av sina fyra heat. I tur och ordning var det Carlsson, Sörmander och
Nygren som fick se sig besegrade. Som avslutning kördes ett rövarheat mellan
tävlingens fyra bästa poängplockare. Inte ens här kunde Fundin acceptera en
förlust. Kaparkaptenen vann före ”Lill”-Arne och Sörmander, Hansen fick stopp.
Återigen sjönk publiksiffran, denna gång betalade ca 9200 personer entré.
Parallellt med stortävlingarna på Ullevi så körde Kaparna sina allsvenska avslutningsmatcher på Sävedalen inför ett drygt tusental personer. Det var de båda Stockholmslagen, Monarkerna resp. Getingarna som fick se sig besegrade. Kaparna vann samtliga matcher på Sävedalen under banans svaneår.
Under vintern provade nu klubben att sätta ihop en isracing-gala.
Sverige mötte Finland och hemmalaget vann en förkrossande seger inför
närmare 5000 personer. Bäst i hemmalaget var speedwayfantomerna Björn Knutsson
och Stickan Pramberg.
När våren infann sig var det dags för allsvensk premiär på Ullevi. Kaparna mötte
Norrköpings Vargar. Detta skulle bli elddopet inför Kaparnas framtida
seriematcher.
Sportsligt gick det bra, Kaparna vann en storseger och Ove Fundin sänkte
banrekordet med en halv sekund. Ekonomiskt gick det sämre. Med endast 3500
personer på läktarna slutade det med brakförlust. Nu var goda råd dyra. Efter
några snabba beslut så flyttades nästa seriematch till den betydligt mindre och
billigare banan i Överlida. Även där blev det ett ekonomiskt bakslag med endast
700 betalande. Kaparnas resterande höstmatcher i
Allsvenskan flyttades till banan i Vetlanda. Även om det var
bra i Vetlanda så var det ingen långsiktig lösning på klubbens problem.
Därför pågick en febril aktivitet i klubbens ledning för att hitta mark för en
ny bana i Göteborg.
Under hösten 1959 kördes ett flertal stortävlingar på Ullevi.
Först ut var Europafinalen som vanns av Ove Fundin sedan var det dags för
SM-finalen där Fundin fick se sig besegrad av Rune Sörmander. Säsongen
avslutades med en landskamp mot Australasien. Trots att det svenska laget
innehöll alla stjärnorna så blev det stryk i en match som var avgjord redan i
paus, då ledde gästerna med 20-40. I pausen uppvisningskörde Martin Ljung och
Jocke Bonnier. Den senare föll och Ljung kunde defilera i mål…
De tre tävlingarna sågs av sammanlagt 35000 personer.
Under vintern pågick stora diskussioner i speedway-Sverige om hur sporten skulle räddas. Det förslag som majoriteten av de styrande trodde på var att börja köra 4-lagsmatcher. Därför beslöt man sig nu för att börja säsongen på Ullevi med en inbjudningsmatch mellan Sveriges fyra bästa lag, Kaparna, Monarkerna, Dackarna och Vargarna. Publiken var med på noterna. Drygt 6000 personer fick se när Vargarna vann en mycket jämn och tät match, två poäng före Dackarna och ytterligare några före hemmalaget. I ett heat pressade Sörmander Fundin så hårt att banrekordet sänktes med ytterligare en sekund.