Kaparna hade kört sina hemmamatcher på Sävedalen ända sedan starten av A-laget 1949. Sävedalsbanan låg som bekant vid alliansens fotbollsplan i Sävedalen. När kommunen 1958 bestämde sig för att göra industriområde av marken så var helt plötsligt laget utan egen hemmabana.

Under de sista åren på Sävedalen hade publiksiffrorna börjat dala betänkligt. Mot slutet hade publiksiffrorna halverats till lite drygt 1700 pers per match. Med det följde att klubben hade konstant dålig ekonomi (redan då?!?!). Det som räddade situationen år efter år var de omtalade höstgalorna på Slottsskogsvallen. Redan 1951, inför drygt 10000 personer, kördes den första galan. Varje höst kördes 3-4 tävlingar under oktober månad. Publiksnittet höll sig runt 8-9000 personer vilket genererade sköna intäkter till en pressad klubbkassör. Efter tävlingarna 1957 blev klubben utslängd från Vallen p.g.a. protester från närboende.

Krisen var naturligtvis stor för klubben, ingen hemmabana och inga stora inkomstkällor. Som pricken över i så var hela sporten i gungning, många lag hade tvingats lägga ner.

Förhoppningarna ställdes till Nya Ullevi som höll på att byggas i Gårda. Optimisterna i GMK trodde att bara verksamheten kunde flytta in till stan från det avlägsna Sävedalen så skulle publiken strömma till. Dessutom så var ju den nya arenan toppmodern! De fanns dock en del olyckskorpar som menade att det skulle bli stora problem att få det hela att gå runt ekonomiskt p.g.a. att det var dyrt att använda Nya Ullevi. Pessimisterna tystades dock snabbt ner av majoriteten.

Direkt efter att fotbolls-VM 1958 var slut så skyndade man sig att samla ihop ett fint startfält till en internationell stortävling. Före start spelade Hemvärnet på innerplan och Arne ”Vargfar” Bergström höll tal till publiken och Göteborgs Kommun. Det som drog ner dom största applåderna var ”Gema”-Kjells uppvisningskörning. Kjell hade ju skadat sig allvarligt i en landskamp i England två år tidigare. Detta var ett sätt att ta farväl av Göteborgspubliken. Det var inte helt utan en tår ögonvrån som Kjell förkunnade att han slutligen hade gett upp tanken på att göra comeback.

Inför lite drygt 14000 personer vann en fixstjärnan Ove Fundin före den eviga antagonisten Rune Sörmander, trea var engelsmannen Billy Bales. Bales hade otur med ett stopp i sitt andra heat vilket förstörde chanserna till vinst. Sörmander hade segern inom räckhåll inför den sista omgången. I tävlingens nittonde heat blev dock Billy Bales för svår. Eftersom Fundin också hade tappat en poäng så blev det omkörning om slutsegern mellan de båda smålänningarna. Fundin vann medan Sörmander tog det första banrekordet.

Dagspressen rapporterade dagen efter premiärtävlingen att arrangemanget hade varit utmärkt. Spännande tävlingar, fina uppvisningar och stor publik. Enda smolken i glädjebägaren var att det trots den fina publiksiffran var stora tomrum på läktaren.

I klubbens ekonomiska kalkyl krävdes 5000 personer för att en allsvensk match skulle gå runt på Nya Ullevi. De tidigare nämnda optimisterna började nu vädra morgonluft. Femtusen skulle nog inte bli några större problem…

Innan säsongen var slut kördes två landskamper på den nya arenan.
Först besegrades England med stora siffror. Förgrundsfigurer var återigen Fundin och Sörmander. Matchens bäste poängplockare var dock flickornas favorit, ”Varg-Olle” Nygren med sina sjutton poäng. De tre svenska toppförarna fick ihop 47 poäng tillsammans, en mer än hela det engelska laget… Publiken uppgick denna gång till ca 9600 personer.

Avslutningstävlingen för året var en fyrlagslandskamp mot Australien, Nya Zeeland och Norge (!). Stommen i det svenska fyrmannalaget var naturligtvis Fundin, Sörmander och Nygren. Laget kompletterades med det nya kaparstjärnskottet ”Lill-Arne” Carlsson. Gästerna var chanslösa och i hela tio av landskampens sexton heat tog en svensk hem trepoängaren. Den enda gästen som bjöd ordentligt motstånd var den trefaldige norske mästaren Aage Hansen. Hansen vann tre av sina fyra heat. I tur och ordning var det Carlsson, Sörmander och Nygren som fick se sig besegrade. Som avslutning kördes ett rövarheat mellan tävlingens fyra bästa poängplockare. Inte ens här kunde Fundin acceptera en förlust. Kaparkaptenen vann före ”Lill-Arne” och Sörmander, Hansen fick stopp. Återigen sjönk publiksiffran, denna gång betalade ca 9200 personer entré.

Parallellt med stortävlingarna på Ullevi körde Kaparna sina allsvenska avslutningsmatcher på Sävedalen inför ett drygt tusental personer. Det var de båda Stockholmslagen, Monarkerna resp. Getingarna som fick se sig besegrade. Kaparna vann samtliga matcher på Sävedalen under banans sista år.

Under vintern provade nu klubben att sätta ihop en isracing-gala. Sverige mötte Finland och hemmalaget vann en förkrossande seger inför närmare 5000 personer. Bäst i hemmalaget var speedwayfantomerna Björn Knutsson och Stickan Pramberg.

Under hösten 1959 kördes ett flertal stortävlingar på Ullevi. Först ut var Europafinalen som vanns av Ove Fundin sedan var det dags för SM-finalen där Fundin fick se sig besegrad av Rune Sörmander. Säsongen avslutades med en landskamp mot Australasien. Trots att det svenska laget innehöll alla stjärnorna så blev det stryk i en match som var avgjord redan i paus, då ledde gästerna med 20-40. I pausen uppvisningskörde Martin Ljung och Jocke Bonnier. Den senare föll och Ljung kunde defilera i mål…
De tre tävlingarna sågs av sammanlagt 35000 personer.

Under vintern pågick stora diskussioner i speedway-Sverige om hur sporten skulle räddas. Det förslag som majoriteten av de styrande trodde på var att börja köra 4-lagsmatcher. Därför beslöt man sig nu för att börja säsongen på Ullevi med en inbjudningsmatch mellan Sveriges fyra bästa lag, Kaparna, Monarkerna, Dackarna och Vargarna. Publiken var med på noterna. Drygt 6000 personer fick se när Vargarna vann en mycket jämn och tät match, två poäng före Dackarna och ytterligare några före hemmalaget. I ett heat pressade Sörmander Fundin så hårt att banrekordet sänktes med ytterligare en sekund.