Till innehållsförteckningen!

Vad är en Kapare?
 En kapare är en sjöfarare som via så kallat kaparbrev legitimerats av ett krigförande land att anfalla och erövra fientliga skepp eller städer (skepp dock vanligast). Detta gällde både civila och militära mål. Man kan se vissa likheter mellan kapare och legoförband. Det var ibland före detta örlogskaptener som skolat om sig till kapare för att kunna tjäna extra pengar, något som likväl medförde ökade ekonomiska risker. Vanligt var att köpmän från det krigförande landet utrustade kaparfartyg och anställde besättningar och så att säga investerade i kaperi och blev kaparredare. En del driftiga köpmän följde med på resorna men det torde ha varit vanligare att stanna hemma och anställa även kaptener. Det fanns väl i huvudsak tre skäl för köpmän att låta utrusta kapare, att tjäna fosterlandet i kriget (vilket också kunde gynna en själv), att skydda och värna om sin egen handel till sjöss och att kunna ta del av de direkta inkomster kaperiet kunde ge, d.v.s. bytet.

 Det förekom även att pirater erhöll eller köpte kaparbrev, eller tog anställning hos en redare, men vanligare var nog ändå att folk gick motsatt väg. Kapare blev pirater när kriget tog slut eller av andra skäl. Vad är då skillnaden mellan kapare å ena sidan och pirater eller sjörövare å den andra? Den främsta är väl att kaperi är lagligt och var en del av krigföringen eller krigsmakten medan pirater härjade fritt och angrep alla nationaliteter oavsett krigssituation eller ej. Kapare kunde visserligen både angripas och dödas av sina fiender men det gäller ju alla i krig och de kunde inte fällas för sjöröveri (såvida de inte gjort sig skyldiga till det). De kunde också söka frihet och skydd i sitt lands hamnar fastän de inte alltid var så väl sedda av alla även hemma.

 Men kaparna hade även vissa skyldigheter som reglerades i kaparbrevet. Däribland var de tvungna att visa upp sina tagna byten, kallade priser (ett erövrat skepp och dess last), inför en amiralitetsdomstol (ofta kallad prisdomstol) som dels beslöt om kaparnas byten kunde räknas som kaperi, d.v.s. följde reglerna i kaparbrevet. Om så inte var fallet kunde kaparen istället anklagas för sjöröveri. Det hände även att erövrade handelsskepp med last helt eller delvis återlämnades om det visade sig att det inte ägdes av det aktuella landets fiender. Om bytet, den så kallade prisen, var giltigt så bestämde amiralitetsrätten värdet på det och hur det skulle fördelas mellan kapten, besättning och staten. Regler som kapare hade att följa gällde även hur eventuella fångar skulle handhas m.m.

 Kaperiet utgjorde en ganska betydande del av de europeiska stormakternas sjökrigföring mellan 1500- och 1800-talen. Kaparna var billigare i drift än den ordinarie örlogsflottan eftersom de var självförsörjande och dessutom fick ju de flesta betala kronan en del av sina byten. Detta gjorde att kaparna förutom sina krigsinsatser även kunde inbringa vissa inkomster för landet. Utöver detta fick man också oftast deponera en avgift för att få sitt kaparbrev vilket skulle se till att reglerna följdes. Men det var också vanligt att kronan avstod från sin del för att underlätta för kaparna. På så sätt var det även lättare att rekrytera nya och inte få kapare att frestas till sjöröveri.

Till innehållsförteckningen!

Översikt och historisk bakgrund till kaperiet
 Det råder vissa oklarheter om när kaperiet som vi känner det, alltså organiserat med kaparbrev m.m. uppstod. De flesta källor talar om 1400-1500-talen eller slutet på medeltiden. Sjöröveri har naturligtvis funnits längre än så men det är ju inte så intressant i detta sammanhang eftersom detta handlar om kapare som alltså inte är samma sak. Det skall dock sägas att kapare och sjörövare har många likheter och att gränsen mellan de bägge i många fall varit ganska flytande och att många har gått från det ena yrket till det andra. Vanligast då att kapare blir sjörövare.
 Helt klart är i alla fall att kaperiet pågått sedan början på 1500-talet. Det var framförallt i krigen mellan de europeiska stormakterna Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna som kaperiet hade sin största användning, kanske framförallt bland ländernas kolonier i Karibiska havet men också i Europa. (Fransmännen var till exempel väldigt aktiva med kapare i Nordsjön under napoleonkrigen 1793-1815.) Totalt sett deltog kapare i i stort sett alla krig mellan de europeiska makterna och det var huvudsakligen handeln de angrep och gjorde på så sätt stor skada i fiendernas ekonomier. Men kapare slogs även med reguljära örlogsfartyg eller varandra. En del plundrade även städer.

 När kolonialväldena började splittras sönder och de forna kolonierna gjorde sig självständiga användes ofta kapare i de krig som följde därpå. Speciellt nyttjades kapare av just de nya nationer som uppstod, d.v.s. de gamla kolonierna. De hade ju inte så stora resurser som de etablerade stormakterna för att ha egna flottor så i vissa fall kunde läders hela sjökrigsmakt bestå av kapare. USA var ett exempel på ett land som till stor del förlitade sig på kapare i sina krig mot Storbritannien. De hade visserligen en egen flotta efter att de blivit självständiga men den var i början liten och underlägsen den brittiska och det tog lång tid innan de kunde klara sig utan kapare. Kaperi förbjöds i Parisdeklarationen 1856 där bland andra Frankrike och Storbritannien avskaffade sina kapare. Många kapare blev då, liksom tidigare i historien, pirater. USA var dock fortfarande underlägset de europeiska krigsmakterna i fråga om flottstyrka och ville därför inte skriva på Parisdeklarationen utan fortsatte att bedriva kaperiverksamhet. Kapare användes väl egentligen sista gången i större skala i det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och då främst av Sydstaterna. Därefter hade även USA en så stark krigsmakt att man kände sig trygg utan kaparnas tjänster och man slutade att använda sig av dem. Efter att kaperier upphört fortsatte dock pirater att härja men minskade också så småningom när världens krigsmakter tog i med krafttag för att skydda handeln. Den tekniska utvecklingen underlättade också samt att världens, speciellt ”nya världen” (Amerika och Karibien) blev alltmer tättbefolkat så det blev svårare för pirater att gömma sig. Idag förekommer sjöröveri främst i Sydostasien.

Till innehållsförteckningen!

Tidiga kapare i Sverige och övriga Norden
 I Sverige och norden förekommer uppgifter om kapare från Erik av Pommerns dagar, alltså första hälften av 1400-talet. Men det kan också ha förekommit tidigare. (Då gränsen mellan kapare och pirat kan vara ganska vag är det lite svårt att uttolka källornas definitioner.)
 En av de tidiga nordiska kaparna som blivit en av de mer kända var dansken Sören Norby. Han var verksam under 1500-talets första hälft och han tjänstgjorde som kapare för den danske kungen Kristian II. Han blev utsedd till befälhavare över den danska flottan 1517 och då är jag tveksam till om han längre kunde kallas kapare eftersom han då tillhörde den reguljära flottan. Även de reguljära örlogsflottorna hade dock vissa likheter med traditionellt kaperi. Detta på så vis att man ofta la beslag på det man erövrat som byte och delade upp det som kapare och inte heller sällan anföll fientliga handelsskepp, delvis för just det syftet. Det förekom också att framgångsrika kapare adlades eller på annat sätt fick titlar av kronan, t.ex. militära titlar, eller både och. Sören Norby fick emellertid problem det år då Gustav Vasa blev kung i Sverige och Kristian II avsattes i Danmark, nämligen 1523. Han hade av kungen tidigare erhållit ett säte på Gotland och denna ö höll han som sin bas för sin fortsatta verksamhet. Det han sedan ägnade sig åt är det oklart om man skall klassa som kaperi eller rent sjöröveri. Han höll Gotland varifrån han sände ut sina skepp att plundra alla andra som trafikerade Östersjön, både danskar och svenskar. Eftersom Kristian II var avsatt från tronen bör väl Norbys härjningar betraktas som sjöröveri. Men han var ju tidigare kapare för Kristian II och fortsatte sin verksamhet i hans namn, erkände således inte avsättningen, så därför kan han kanske betraktas som kapare. Hursomhelst besegrades han slutligen av Danmark med hjälp av Lübeck år 1526. En annan betydelsefull dansk kapare på den tiden var Mogens Heinesön, verksam under Fredrik II. Han avrättades dock i Danmark 1584 efter att ha kommit i konflikt med ett danskt riksråd.

 Även Sverige använde sig mycket av kapare vid denna tid. Speciellt i konflikt med Ryssland då man bland annat lät kapare blockera farvattnen kring Narva på 1560-talet. Under de dansk-svenska handelskrigen som pågick till och från under 1600-talet var kapare aktiva. Det svenska sjöförsvaret på västkusten var då inte heller särskilt väl utbyggt vilket ledde till att många västsvenska köpmän från framförallt Göteborg utrustade kapare som skulle trygga handeln. Det var till stor del tack vare kaparna som Göteborg kunde försörjas och sjöfarten skyddas från engelska, holländska och framförallt danska kapare. De danska hade bl.a. en strategiskt belägen tillflyktsort på Bornholm varifrån de kunde störa trafiken mellan Stockholm och Lübeck. Även utomnordiska kapare vistades i viss utsträckning i nordiska farvatten för att förhindra sina fienders handel med de nordiska länderna. Men framförallt drabbades svenska och nordiska handelsskepp av kapare då de vistades utanför Norden, trots att de inte behövde vara inblandade i det aktuella kriget. Men det kunde då hända att de erövrade fartygen försattes på fri fot om de inte förde last som tillhörde kaparnas fienders handelsmän.

Till innehållsförteckningen!

Det stora nordiska kriget
 I slutet av 1600-talet var Sverige en av Europas stormakter. Man hade förläningar runt hela Östersjön, man hade förutom det nuvarande Sverige, Finland, Baltikum och delar av Nordtyskland. Sverige var därför i vägen för många andra nordeuropeiska stormakter som hade intressen i Östersjön. Sverige var också ett hot mot de andra med sin storlek och styrka efter sina stora framgångar på 1600-talet. Framgång och makt ger fiender, särskilt som man alltid måste trampa andra på tårna för att nå det. De andra länderna såg därför Sverige som huvudfiende och en stor gemensam fiende. Samtidigt hade det växande stormaktsväldet blivit svårare att försvara då man hade många fronter som låg långt från varandra. År 1700, då Karl XII bara hade varit kung i tre år förklarade således Danmark, Ryssland och unionen Polen-Sachsen Sverige krig. Ett krig som skulle komma att vara i 21 år och kallas det stora nordiska kriget. Ett av de svåraste krig som Sverige deltagit i (vilket ju naturligtvis visserligen är svårt att jämföra). Ett krig som man skulle kunna beskriva med orden ”en mot alla, alla mot en”.
 Riktigt så var det dock inte då Sverige till en början hade visst stöd av England och Nederländerna (som dock länge var inblandade i det spanska tronföljdskriget) samt en nära allians med Holstein-Gottorp.
 Danmarks första inblandning i detta krig blev förvisso kortvarig då man redan på sommaren 1700 tvangs till fred efter en svensk invasion på Själland. Nu var det ännu så länge bara östfronten kvar för Sverige och även här fortlöpte kriget väl. Senare samma år slog man nämligen tillbaka Ryssland i slaget vi Narva och drygt ett halvår senare tvang man tillbaka Polen-Sachsen. Nu bestämde sig Karl XII med de tidiga framgångarna i ryggen att försöka besegra fienderna mer grundligt. Och man började med att gå mot Polen. Även detta gick till en början väl för Sverige.1704 avsattes den Polsk-sachsiske kungen August II, även kallad August den starke, för att ersättas av Stanislaw Leszczynski som året därpå slöt fred med Sverige. August II fortsatte emellertid kriget på egen hand utifrån de delar av Polen och Sachsen han ännu kontrollerade. Även han blev dock tvungen att sluta fred i Altranstädt i september 1706.

 Medan Karl XII härjade i Polen började ryssarna återigen röra sig i Baltikum. Det var en kraftfull offensiv och ryssarna erövrade stad efter stad från svenskarna, 1702 föll Nöteborg och året efter Nyen som låg på den plats där St. Petersburg ligger idag (det var då St. Petersburg byggdes, det var nämligen Peter den store som var tsar i Ryssland då). 1704 återtog ryssarna Narva. Sista svenska stad i Baltikum blev Reval som ryssarna erövrade 30 september 1710. Nu beslutade sig dock Karl XII att anfalla rakt in i Ryssland och inte söka strid med Ryssland i Baltikum. Syftet med det var att gå på Moskva och därigenom slå ut Ryssland fullständigt. Man kom en ganska bra bit in i Ryssland men sedan kom vintern, och den svenska hären måste gå söderut och hamnade i Ukraina. I juni 1709 besegrades slutligen den svenska armén i slaget vid Poltava och Karl XII flydde till Turkiet. Slaget vid Poltava kom att markera en vändpunkt för detta krig. Danmark och Polen-Sachsen såg en chans att på nytt attackera Sverige och få sin del av det nu sönderfallande riket och förklarade krig redan samma år. Danmark anföll Skåne i november, dock utan framgång sedan svenskarna lyckats mobilisera ett försvar. Karl XII (som var kvar i Turkiet) förmådde 1711 turkarna till att anfalla Ryssland och på så sett dra ryssarnas uppmärksamhet åt ett annat håll. Det kriget som följde härav varade emellertid inte särskilt länge.

 Nu började det svenska stormaktsväldet krympa alltmer. Svenskarna hade drivits ut ur Baltikum och visserligen hade man kunnat hålla danskarna borta från Skåne, men de svenska besittningarna i Tyskland var hårt ansatta. Danmark tog Stade i Bremen-Verden och Holstein-Gottorp (som ju var i allians med Sverige). Sachsen tog, med i början hjälp av Ryssland, Stralsund på den tyska nordkusten 1714. detta medan även Hannover och Preussen gick i krig mot Sverige med intressen i bl.a. Bremen-Verden och Pommern som låg i stort sett försvarslösa. Även Finland hade under dessa år fallit till Ryssland så under några få år hade Sverige krympt från att ha varit en stormakt med i stort sett allt land runt Östersjön till lite mer än dess nuvarande storlek. Den militära slagkraften hade också minskat. Under samma tid hade Karl XII lämnat Turkiet och lyckats ta sig tillbaka till Sverige. Han återvände inte till Stockholm utan slog sig istället ner i Lund och därifrån tog han åter tag i landets styre och vidtog åtgärder för att sätta fart på upprustningen och ökade de diplomatiska ansträngningarna.

 Det senare uppdrogs åt en diplomat från Holstein vid namn Georg Heinrich von Görtz. Det skall sägas att de som styrde Sverige, med riksrådet Arvid Horn i spetsen, medan Karl XII befann sig i Turkiet (dock inte helt utan inflytande på den svenska politiken) hade aktivt arbetat för att få fred i det sargade riket. Men i och med konungens återkomst blev det svårt. Ett tecken därpå är att han blockerade handeln över de tidigare svenska, numera ryska, hamnstäderna i Baltikum med bl.a. kapare. Detta drabbade ändock inte bara ryssarna utan även de andra länder som förde handel däröver, som till exempel Storbritannien och Nederländerna. Dessa länder hade dessutom stött Sverige i krigets inledning men de var nu mindre välvilligt inställda till Karl XII:s taktik.

 Det land av alla Sveriges fiender som gynnades mest av Sveriges sönderfall var utan tvekan Ryssland, de hade ju både Baltikum och Finland och var dessutom och härjade ett slag i själva Sverige. Detta insåg naturligtvis de andra inblandade makterna. Likt Sverige tidigare varit en stormakt och en farlig motståndare hade nu Ryssland blivit det. Samtidigt som Sverige var allvarligt försvagat och inte längre utgjorde något direkt hot. Skulle man fortsätta att hacka på Sverige skulle kanske riket kollapsa fullständigt och det skulle väl framförallt Ryssland förmå utnyttja (även om det förvisso kunde vara nyttigt att hålla Sverige i schack och det fanns ju fortfarande vinning att hämta). Detta gjorde att samarbetsvilligheten mellan Sveriges fiender avtog. Det stora gemensamma hotet var ju mer eller mindre undanröjt, eller i alla fall försvagat och därför började man att istället se varandra som konkurrenter. Detta var också något som den svenska diplomatin under ledning av von Görtz försökte utnyttja.

 Förhandlingsvilligheten med de andra länderna hade också ökat. Denna von Görtz fick också ökat inflytande på den svenska ekonomin. Ansträngningarna att rekrytera och utrusta en ny svensk armé var påfrestande för ekonomin samtidigt som exporten drabbades av brittiska sanktioner sedan von Görtz avslöjats ha legat i förhandlingar med den brittiske kungen Georg I:s motståndare i kampen om den brittiska tronen, de skotska jakobiterna. För att klara likviditeten för den militära satsningen började man 1716 med obligationer som administrerades av en Upphandlings deputation där enligt uppgift von Görtz hade inflytande.

 ”I det syftet inrättades en s k Upphandlingsdeputation, formellt ledd av den holsteinske generalen von Dernath, men i praktiken enväldigt styrd av Görtz.”[1]

 Då började man också ge ut nödmynt. Danmark kvarstod dock som fiende även om vissa av de andra lugnat ner sig en aning sedan Sverige förlorat de närmast liggande landområdena (något som man inte gjort till Danmark, skall tilläggas). Karl XII beslöt sig således att försöka ta delar av Norge som på denna tid stod under dansk överhöghet. 1716 inleddes så en offensiv, men man fick retirera på grund av att man ej var tillräckligt förberedd avseende bl.a. förnödenheter och krigsmateriel såsom belägringsredskap och dylikt. På hösten 1718 försökte man på nytt, denna gång med kraftiga förberedelser och det var en stor operation som inleddes.
 Man försökte att anfalla från två håll, Karl XII ledde anfallet söderifrån och generalen Carl Gustaf Armfeldt ledde en här norrifrån med Trondheim som första mål. 30 november 1718 blev kungen ihjälskjuten under belägringen av Fredriksten. Hur det exakt gick till och vem som låg bakom ämnar jag inte fördjupa mig i då många innan mig redan gjort det utan större framgång (men med många teorier) och det är inte om det mitt arbete skall handla. De svenska generalerna beslöt att retirera och så gjordes. Stora delar av den nordliga armén frös ihjäl i Norge på vägen tillbaka.

 Även om Karl XII i detta skede koncentrerat den svenska krigsinsatsen till Norge kvarstod ändock de andra fienderna med Ryssland som den störste. Men den svenska ledningen ansträngde sig för att söka nå fred, som dock skulle komma att innebära vissa landavträdelser. Bremen-Verden fick man överlåta till Hannover och södra Vorpommern till Preussen. Även med Danmark lyckades man få fred. Ryssland var emellertid svårare och ryssarna härjade längs den svenska ostkusten men man lyckades få stopp på dem precis innan de skulle till att anfalla Stockholm. Det slöts till slut fred år 1721. Sverige förlorade Baltikum och vissa områden i Finland samt ovan nämnda nordtyska förläningar men lyckades genom förhandling behålla större delen av Finland och vissa av de nordtyska områdena. Så var det stora nordiska kriget slut och av den svenska stormakten återstod inte mycket. Man hade visserligen kommit förhållandevis lindrigt undan i frågas om landavträdelser men Sverige var inte längre en stormakt. Landet var kraftigt försvagat av den oerhörda krigsansträngningen och väldigt många män avled i kriget och även ekonomin hade drabbats avsevärt av kriget. Karl XII:s efterträdare, hans syster Ulrika Eleonora avskaffade det kungliga enväldet redan i december 1718 och till ny kung valdes Fredrik I som var hennes man 1720.

-----------------------
 [1]Lars Ericsson, sid. 33

Till innehållsförteckningen!

Kaparkriget inleds
 Vid Sveriges västkust var det ordinarie svenska sjöförsvaret inte särskilt väl utvecklat då kriget inleddes. Västsvenska köpmän drabbades hårt av kapare från andra krigsmakter, däribland England. Även danskarna utgjorde besvär för handeln sedan de gått in i kriget igen 1709. Kapare från Västsverige, i synnerhet Göteborg, hade nått en del framgångar i liknande situationer under tidigare krig på 1600-talet. Detta visste man naturligtvis om och ville därför på nytt starta kaparverksamhet. De styrande i landet fick därför in skrivelser från Göteborgs magistrat, Göteborgs och Karlskronas amiraliteter och en greve Karl Nieroth som ansvarade för försvaret av Bohuslän.
 Alla dessa ville samma sak, att kaperiet skulle återupptas i full skala. Efter en del remitterande av skrivelserna i den svenska beslutsbyråkratin kunde rådsregeringen den 9 februari 1710 besluta att återuppta en kaparverksamhet vars huvudorter skulle bli Karlskrona på östkusten och Göteborg på västkusten. Göteborgs guvernör Erik Siöblad skulle ansvara för startandet av verksamheten. Rättsprocesserna som hörde kaperiet till skulle skötas av amiralitetet. För att försäkra sig om kaparnas hederlighet avkrävdes de en borgenssumma om 600 riksdaler för att få kaparbrev och därmed börja verksamheten. Summan var till en början tänkt att vara avsevärt större, mellan 5000-6000 rdl, men man var tvungen att sänka den för att kunna locka redare och skeppare att överhuvudtaget överväga att börja med kaperi. Utöver detta skulle 10% av bytet betalas till myndigheterna. Både såväl borgenssumman som tullavgiften avskaffades sedermera. Det var viktigt att försäkra sig om att kaparna skulle följa de regler som gällde och för Sveriges utrikes relationer var det av vikt att kaparna lät bli sådana skepp som inte tillhörde landets fiender. Betalningen var ett sätt att försäkra sig om detta.

 Så hade då kaperiet i Göteborg med omnejd tagit sin början. Det var en verksamhet som skulle fylla två viktiga funktioner i Sveriges krigföring. Dels skulle kommunikationer och varutransporter mellan Danmark och Norge stoppas, så att framförallt Norges försörjning blev lidande, och Danmarks handel med övriga länder skulle också förhindras i största möjliga utsträckning. Danmark försökte dock göra samma sak mot Sverige, d.v.s. förhindra handel och införsel av förnödenheter, inte bara till Göteborg utan till resten av Sverige via Göteborg. Därför föll det även på de svenska kaparna att vara behjälplig vid införsel av varor, ofta varor man kommit över via kaperiet. Detta var extra viktigt med Sveriges försvårade situation i Östersjön. Kaparnas betydelse blev också än mer synbar i samband med att den allmänna militära utmattningen också drabbade flottan. Även den del av örlogsflottan som fanns förlagd till Göteborg ägnade sig åt att angripa och kapa danska och andras handelsfartyg och postförbindelser.

 Erik Siöblad var en drivande kraft vid inledandet av kaperiverksamheten. Han försökte aktivt intressera redare för kaparnäringen och han fick också förhandla mellan beslutsfattarna i Stockholm och de i Göteborg som var intresserade av att bedriva kaperi, bland annat om borgenssumman. När väl villkoren fastlagts började de första kaparredarna sin verksamhet.

 Det första skepp som under denna period kapats i västkusten av svenska kapare skall enligt holländska uppgifter ha varit S:t Pieter, som förde varor från Pillau till Amsterdam för holländska köpmän. Kapten på fartyget var dock en Helfert Olafsen som var från Drammen och alltså en av Sveriges fiender. Detta skepp skall ha kapats av svenskar och tagits till Göteborg i februari 1710. Anmärkningsvärt är att detta var innan rådsregeringen godkänt bildandet av kaperiväsendet. Vilka kaparna var är dock inte känt.

 De första kända kaparskeppen med Göteborg som bas i detta krig var tre till antalet. Det var Constantia som ägdes av Sebastian Borelius, som också var kapten på skeppet, Hans Wennerstierna, titulerad kommissarie, Hans Calmes, handelsman och Abraham Bruhn, rådman. Jägaren var ett annat skepp som ägdes av Jacob Feigel, Thore Otterbäck, Lars Helgesson och Jon på Styrsö. På Jägaren förde en skeppare vid namn Anders Petterson Dahlberg befälet. Europa hette den tredje kaparen som ägdes av Henrik Jonsson Plomholt, som själv kommenderade som kapten. Han ägde skeppet tillsammans med ett antal halländska redare vars namn är okända. Constantia gick under och Europa försvann under oklara omständigheter efter att inget av de bägge skeppen varit aktiva särskilt länge.

Till innehållsförteckningen!

Familjen Gathe kommer in i bilden
 Men det tillkom alltfler redare och kaptener som ville satsa på kaperiverksamheten. Totalt har man kunnat räkna 156 svenska kaparskepp under det stora nordiska kriget. 48 av dessa skall ha varit i tjänst hos någon i familjen Gathenhielm[2], som vi nu kommer in på. Det var de bägge bröderna Lars och Christian Gathe som först startade en kaperirörelse i sin hemstad Onsala. Dessa bröder, som senare skulle komma att adlas till Gathenhielm blev, och framförallt den yngre brodern Lars, en av de mest framgångsrika och ihågkomna kaparredarna som Sverige haft. Därför handlar källorna till stor del om just dessa och därför kommer även dessa att uppta en stor del av mitt arbete. Bröderna kom som sagt från Onsala där deras far Anders Gathe varit redare. De hade efter hans död ärvt verksamheten efter honom och började nu intressera sig för kaperi. Anders Gathe dog också ganska kort tid innan kaperiet tog sin början på västkusten.

 De hade fått en del kapital i fadersarvet och tillsammans med en del av Anders Gathes gamla affärsbekanta, däribland tidigare nämnda Thore Otterbäck och Jacob Feigel m.fl. utrustades kaparen Lilla Jägaren. På denna tjänstgjorde Thore Moberg som kapten och han blev snabbt framgångsrik med detta skepp. Christian Gathe tjänstgjorde själv som kapten i början av och även han nådde tidiga framgångar på skeppet La Revange. Som dock snart kom i yngre brodern Lars ägo. Även brödernas mor Kerstin Larsdotter (f. Hielm, varav sannolikt Gathenhielm kommer) var inblandad i kaperierna som delägare i skeppen. I familjen Gathe var kaparverksamheten i början ganska mycket av en familjeangelägenhet. Förutom bröderna Christian och Lars och en tid deras yngre bror Erik och deras mor var även brödernas svågrar Anders Thorsson och Michel Stare och Olof Knape tillsammans med sin bror Nils inblandade i verksamheten. Anders Thorsson var till exempel kapten på deras skepp Onsala Galej.

 Svenska Vapnet var ett annat litet men beryktat skepp i familjen Gathes och bröderna Knapes ägo. Även Lars var i början av karriären kaparkapten, först var han det på Vinthunden som han ägde tillsammans med sin blivande svåger Mårten Olsson Hammar, bror till Lars blivande fru Ingela. Familjen Gathe blev redan detta första år 1710 tillsammans med släkt och vänner en av de mest betydelsefulla i branschen.

”av de tolv kaparfartyg som under året löpte ut från Göteborg hade Lasse i Gatan intressen i minst hälften, inte sällan tillsammans med sin mor, bror, svågrar och kusiner samt faderns gamla affärskontakter.”[3]

-----------------------
 [2]Lars Ericsson, sid. 241
 [3]Lars Ericsson, sid. 107

Till innehållsförteckningen!

Kaperiet etableras
 Även den flotteskader under Siöblad som hade sin bas i Göteborg började nu röra sig mer och störa den danska sjöfarten sedan den totala svenska slagstyrkan vuxit med kaparnas inträde i bilden. Tillsammans med Göteborgseskadern skall kaparna ha uppbringat ca 100 skepp av olika nationaliteter till ett värde av ca 240 000 dlr. Många var naturligt nog de som protesterade mot att ha drabbats av kaperierna, det kunde vara köpmän som fick sina laster tagna ifrån sig men värst drabbades nog de som var ombord på skeppen. Ibland släpptes de men ofta fängslades de. Speciellt skepparna. Ofta protesterade de som sagt men det krävdes inte så mycket för att de skulle kunna räknas som fiender. Minsta anknytning till Danmark, som det oftast var fråga om i västerhavet, eller andra av Sveriges fiender så kunde det vara svårt att komma undan. Än värre skulle det bli, som vi senare skall se.

 Kaparna lät ibland de uppbringade fartygen genomgå så kallad ransonering. Det gick till som följer: Kaparen inspekterade det tillfångatagna skeppet och dess last för att sedan komma överens med befälhavaren om det totala värdet. Sen skrev man ner det på två ransonsbrev, ett till kaparen och det andra till det kapade skeppets styrman som med detta fick fortsätta resan. Det kapade skeppets kapten behöll däremot kaparen som gisslan och för att redaren skulle få honom frisläppt var denne tvungen att betala ransoneringsbeloppet. Om detta inte skedde blev det värst för kaptenen.

 En svårighet för kaparna var att få tag i ordentlig utrustning till sina skepp. Då framförallt militär utrustning som gevär, kanoner, ammunition och övriga vapen. Det var inte lätt att få tag i privat så man fick försöka köpa eller hyra av kronan, som dock behövde vapnen själva. Ofta var det därför så att de vapen som kunde tillhandahållas därifrån var av ganska bristfällig kvalité, ofta var det sådant som militären inte längre använde. Men utrustningen som kaparna tillhandahöll blev bättre med tiden, främst sedan militärens gamla vapen tog slut så att man blev tvungen att tillverka eller köpa in nya och efterhand fick kaparna större respekt och tilltro sedan de visat sig framgångsrika och visat hur mycket nytta de kunde göra för landet, eller kanske snarare hur mycket skada de kunde tillfoga landets fiender.

 Många av de palavrer som uppstod i samband med kapningar i början berodde till stor del på oklarheter i reglementet. De regler som gällde var 1685 års sjöartiklar, och där framgick inte med önskvärd tydlighet vad som gällde för kaperi. Bland annat rådde oklarheter om vilka skepp som skulle klassas som neutrala eller som fiender, d.v.s. vilka som kunde vara godkända priser och inte. Därför tog man till viss del itu med det i början av år 1711. Den 20 februari detta år gjordes åt kaparkaptenen Hans Hammar, som förde befäl på skeppet sjöhunden, en instruktion i ärendet på uppdrag av K. Senaten. I den beslutades det bland annat att fartyg som kom från städer inom det tyska riket skulle betraktas som neutrala, även om de skulle kunna tänkas ha vissa band till fientliga stater. Dessa instruktioner kom att gälla generellt för alla kapare. Tidigare hade även tyska handelsmän kapats ganska friskt men nu ville man alltså dra en gräns, man ville hålla sig väl med andra makter så att svenska fartyg skulle kunna segla ostört till de svenska besittningarna i Tyskland.
 Förutom medlemmarna i familjen Gathe gjorde naturligtvis andra sig kända som kapare, bland de finner vi till exempel Johan Gustaf Ankarstierna som ägde fyra skepp och kommenderade på tre av dessa mellan åren 1712-1713. Den svenska kaparverksamheten ökade stadigt, Traung skriver att ”under år 1711 var icke mindre än 27 svenska kapare utrustade på västkusten” [4]. Det är mer än en fördubbling sedan förgående år och till detta kommer örlogsflottan. Danmark hade stora svårigheter med dessa och blev tvungna att försöka göra något åt saken. En av dem som mest engagerade sig i det var Valdemar Lövendal som var ståthållare i Norge. Han drev på hårt för att den danska flottan skulle göra mer för att säkra den dansk-norska trafiken i och bekämpa de svenska kaparna i Nordsjön. Det var förvisso naturligt att den norske ståthållaren värnade om Norges försörjning, och den som något av det viktigaste för hela Danmark. Den uppfattningen delades emellertid inte av så många andra höga militärer och den danska krigsmakten fokuserades i huvudsak söderut, den gamla drömmen om att återta Skåne levde nämligen ännu. Därför drev Lövendal på i arbetet med att få igång en egen norsk sjökrigsmakt, något som var obefintligt i början av kriget. Lövendal var dock inte ensam utan fick medhåll från vissa. Viceamiral Kristen Thomesen Sehestedt var en av de första som förespråkade ett dansk anfall mot Göteborg, som bekant ju var bas för flottan och kaparna och han menade att detta skulle vara betydligt bättre än att återta Skåne. Men dessa idéer fick inget större gehör bland de styrande i Danmark. Vilket visar på ett vanligt fenomen som att prestige ofta väger tyngre än realistiska argument.

 Vad som verkligen hade varit bäst för Danmark är svårt att säkert säga något om eftersom man varken lyckades ta Skåne eller slå ut Göteborg. Att slå med full kraft mot Göteborg hade säkerligen varit bäst för Norge men om det varit det för hela Danmark är inte lik lätt att säga. Via Göteborg kunde ju dessutom Sverige ha förbindelser med de länder som låg utanför Östersjön utan att behöva ta sig förbi Öresund där danskarna var mycket starka. Helt overksamma var ändå inte de danska makthavande då man upprättade ett konvojväsende för att skydda sina handelsskepp.
 
 På hösten 1711 äntrade en norrman vid namn Peter Wessel arenan. Han har väl för eftervärlden blivit mest känd under adelsnamnet Tordenskiold. Han fick befäl över den norska snauen Ormen och senare skulle han komma att bli en av de mest betydelsefulla, och tveklöst en av de mest kända enskilda personerna i det danska sjökriget mot Sverige. Han har också erhållit hjältestatus i våra grannländer. Han kommer att dyka upp mer i detta arbete.

-----------------------
 [4]Traung, sid. 39
 

Till innehållsförteckningen!

Svårigheter för kaparna och Lars Gathe
 Under tiden började de svenska kaparna få problem. Det var framförallt rekryteringen av manskap som ställde till det. Även flottan behövde de sjövana män som fanns längs västkusten. Den 13 september 1711 förbjöds därför kaparna att ”understå sig gå till sjöss med något inrikes sjövant manskap, vare sig enrollerat eller icke, innan amiralitetet fyllt sina behov.”[5] Lars Gathe blev i december 1712 åtalad och dömd att böta 400 dlr för tilltaget att ha värvar fyra båtsmän från Onsala att tjänstgöra på Vinthunden och La Revange, på vilken han själv förde befäl. Innan Lars Gathe tagit befälet på La Revange hade skeppet förts av deras yngre bror Erik Gathe, som debuterade som kaparkapten 1712 då han bara var 18 år gammal. Han dog dock redan på hösten samma år men man vet inte varför.

 Vinthunden hade för övrigt erövrats av norrmän på sommaren samma år. Trots problem med manskap kunde kaparverksamheten fortgå i ganska stor utsträckning under 1712 och ca kaparfartyg var aktiva. Men året därpå blev det ännu svårare att få folk så antalet aktiva kapare på västkusten var nere i 9 stycken.

 1713 kom Lars Gathe på nytt i svårigheter med lagen. Han var väl sannolikt inte bara kapare för fosterlandets skull utan kanske framförallt för sin egen vinning, det var ju trots allt en affärsrörelse. I februari 1713 gjorde han sig nämligen skyldig till smuggleriförsök. Han var i färd med att frakta ut en last beck som han inte deklarerat tull för när han upptäcktes av och infångades tullmyndigheterna men lyckades smita. Det är inte osannolikt att Lars Gathe, som ju inte saknade ekonomiska medel köpte sig fri medelst bestickning. Att de slog sig fria  är inte heller omöjligt men det är mindre sannolikt. Hade de gjort så hade troligtvis de rättsliga efterföljderna blivit värre, att smuggla och sedan rymma är en sak men att bruka våld mot militär och kronans tjänstemän är något annat. Att de helt enkelt smög iväg är också en möjlighet men den är svår att spekulera i eftersom jag har dålig kännedom om förhållande förutom att det var natt då det skedde. Hursomhelst skulle det dröja ett tag innan han syntes i Sverige igen. Frankrike var av allt att döma det ställe till vilket han begav sig. Han hade alltsedan starten på sin verksamhet haft kontakter bland kollegor där. Lars och Christian Gathe köpte skepp i Frankrike emellanåt. Bland annat fregatten Le Triumphant som köptes i Dunkerque.

 1710 i april var han troligtvis, förvisso inte helt bevisat men alla tecken tyder därpå, tillbaka i svenska farvatten. Och det på ett dramatiskt sätt. S:t Peter, en handelsgaljon från Lübeck gåendes till Göteborg kapades den 30 april mellan Nidingen ock Malön. Således inte långt från Gathes hemtrakter i Onsala. Kaparna förde fransk flagg och delar av besättningen var fransk men många var inte bara svenskar utan kändes dessutom igen av den svenske lotsen på det lübeckska skeppet som några av dem som Lars Gathe haft på La Revange. Däribland löjtnanten Martin Andersson från Onsala. Dessutom sade sig lotsen känna igen skeppet som La Revange. Lars Gathe syntes dock inte till. Besättningen på kaparen hade dessutom ropat ”god pris” på fullt begriplig svenska. Eftersom skeppet var på väg till Göteborg kan hon knappast ha klassats som en god pris. Kaparna betedde sig enligt den drabbade besättningen inte heller som kapare utan snarare som sjörövare. Notarius publicus i Göteborg, Håkan Ekman, mottog vittnenas redogörelser i maj 1713.

 ”Man fick dessutom veta, att kaparen låg och passade på ett par Lübeckerfartyg, som väntades från Göteborg för att låta dem undergå samma behandling.”[6]

 Det erövrade fartyget förde kaparna till Calais i Frankrike för att där få det dömt som korrekt pris, vilket också lyckades. Eftersom Lars Gathe inte syntes på skeppet finns möjligheten att han ej var där utan iland, men om han var ombord så gömde han sig. Vilket väl var det mest förnuftiga om han var med eftersom han var så pass välkänd och att bli igenkänd under ett sådant tilltag hade nog kunnat bli ödesdigert. Oavsett om han var där men gömd, eller iland, bör han ha känt till planerna. Jag har svårt att tänka mig att hans besättning skulle ha tagit saken i egna händer. Men vi kan ju inte utesluta det heller eftersom vi inte vet. Varför man tog risken att kapa ett fartyg med svenska intressen är svårt att förstå, då det synes ytterst dumdristigt. Antagligen var det ingen planerad auktion, då man ju lika gärna kunnat planera att kapa en fullgod pris i så fall. Utan man kunde helt enkelt inte motstå frestelsen och anföll i förhoppning att det inte skulle upptäckas. Uppgifterna om planer på att kapa fler skepp strider visserligen däremot men dessa planer synes alltför riskabla för att vara realistiska och sattes dessutom aldrig i verket. Den svenska lotsen var väl dock inget man räknade med. Förr eller senare var Lars Gathe tvungen att komma tillbaka till Göteborg om han hade planer på att fortsätta sin verksamhet där.

 När han återvände i november blev han anklagad för sjöröveri och rättegång inleddes. Axel Johan Lewenhaupt som nu var högste befälhavare för Göteborgseskadern ville förbjuda honom att lämna staden. Men rätt var det var tog processen slut någon gång på sommaren 1714 och Lars Gathe var fri. Varför vet vi inte men Lars Gathe hade goda förbindelser med den dåvarande guvernören Carl Gustaf Mörner, som dessutom är en av få som hade makt att styra en sådan rättsprocess.

 Denne Mörner arbetade, i likhet med företrädaren Siöblad, aktivt för att underlätta för kaparna, i synnerhet Gathe. Precis som Siöblad anklagades han för att ha haft egna vinstintressen i kaperiet och det var därför han månade om detsamma. Anklagelserna gick dock inte lika långt som i Siöblads fall, som vi senare skall se. Men samtidigt ingick det i hans ämbete att måna om stadens väl och ve och under rådande krigstillstånd var kaparna en viktig ingrediens för att förstärka försvaret och tillförseln av varor.

-----------------------
 [5]Traung, sid. 40
 [6]Traung, sid. 48
 

Till innehållsförteckningen!

Siöblads öde
 Jag har nämnt eskaderchefen Axel Johan Lewenhaupt och guvernören Carl Gustaf Mörner så det kan väl vara på sin plats att se hur det gick för deras gemensamma företrädare Erik Siöblad. Han var ju av betydelse vid början av kaperiverksamheten men det gick inte så bra för honom. Han började alltmer tänka på sin egen vinning och det kunde ofta gå ut över kronan. Detta och annat gav honom fiender som såg till att han blev föremål för utredning och rättegång.

 ”En statlig undersökningskommission kom fram till så graverande resultat, att Siöblad förhandssuspenderades från sin befattning i oktober 1711. Den slutgiltiga domen föll april 1712: Erik Siöblad dömdes att förlora liv, gods, och allt lösöre.”[7]

 Dödsdomen verkställdes aldrig utan omvandlades till livstids fängelse av Karl XII 1717. Ett par år senare lyckades emellertid hans fru få honom benådad med återupprättad heder.

-----------------------
 [7]Ericson, sid. 120
 

Till innehållsförteckningen!

Det nya kaparreglementet år 1715
 Sverige hade hamnar i en allt svårare krigssituation och Karl XII gav kaparna ökade befogenheter och friheter i det nya kaparreglementet som trädde i kraft 8 februari 1715. Detta reglemente bestod av 23 paragrafer som framförallt gjorde det svårare för främmande makters handelsskepp att undkomma de svenska kaparna ty det krävdes inte mycket för att få uppbringade fartyg dömda som pris. Bland annat var de handelsmän som angreps av kapare tvungna att på kaparnas signal (ofta genom så kallat jaktskott) lydigt ge upp. Annars var kaparen tvungen att erövra fartyget med våld. Det handelsskepp som kämpade emot eller försökte fly var automatiskt dömda som priser.

  ”Skulle något skepp understå sig att försvara sig mot kommisshavaren (d.v.s. kaparen; min anm.) och göra det ringaste motvärn, när kommisshavaren anträffar honom, då har sådant skepp förlorat sin frihet och räknas som god pris, fast det eljest torde vara fritt”[8]

 Om man hade minsta hopp om att kunna bli frisläppt, antingen av kaparen direkt eller av en svensk prisdomstol, var det alltså lydnad som gällde. Å andra sidan fick inte kaparen liksom tidigare bete hur som helst heller emot de som kapats, förutsatt att de inte gjorde motvärn. Här lät Karl XII samma regler gälla för kaparen som för flottan, och överträdelser fick också bestraffas därefter. Om ett skepp, dess last eller någon ombord åsamkades någon skada blev kapare ersättningsskyldig om handelsskeppet blev frikänt. När kaparen har stoppat ett handelsskepp så skall det skeppets kapten överlämna alla dokument so hör fartyget till för att kaparkaptenen skall granska dem för att se om det skulle kunnas räknas som god pris. Om kaparkaptenen därefter ansåg att skeppet skulle släppas fritt så skulle ändå skeppet med last granskas av någon på kaparen så att det stämde med papperna och i så fall skulle det släppas. Om kaparen däremot bedömde att skeppet föll enligt de kriterier som krävdes för uppbringning skulle dokumenten och lastluckorna förseglas med bägge parters sigill och sedan skulle det föras till den närmsta av landets prisdomstolar. De dokument som skeppet var tvunget att ha i ordning var följande: Bilbrevet som säger var skeppet blivit byggt någonstans, om någon annan än den som låtit bygga skeppet nu ägde det tillkom köpebrev vari det bland annat stod vem nuvarande ägare respektive tidigare ägare är och hur köpet gick till. Dessutom måste man ha ett målbrev där det stod hur stort skeppet var och sjöbrevet som innehöll uppgifter om skeppets hemort, vem skepparen var och vem eller vilka redarna var, vart skeppet var på väg och vad lasten bestod av och av vem eller vilka den ägdes. Detta brev skulle således förnyas för varje enskild resa och undertecknas av diverse viktiga personer i hemstaden.
 
  ”Alla skepp som hava dubbla och tvärtemot varandra stridande dokument, så att de på grund av det ena skola anses konfiskabla men på grund av det andra fria, förklaras jämväl för god pris”[9]

  Vad gällde lasten skulle även ytterligare dokument till, de var som följer: Certifikatet innehållande uppgifter om vad lasten bestod av, vems den var och vart den skulle, samt konossementen ”som lämnar underrättelse om lasten och uppgift på vilkens risk den är avskeppad.”[10] Samma sak gällde för lasten som för skeppet i fråga om motstridiga eller inkorrekta dokument, konfiskabelt. Utöver detta skulle det dessutom finnas en av magistraten i skeppets hemmahamn undertecknad rulla över besättningen, där namn och födelseort på besättningsmännen skulle ingå. On en fjärdedel eller mer av dessa kom från fiendeländer (vilka som bekant var ganska många) eller om rulla saknades var skeppet en god pris. Detsamma gällde för skepp som utan godtagbart skäl såsom exempelvis storm inte befann sig på den kurs eller plats det borde enligt dokumenten, även om det annars borde betraktas som fritt. Alla kontrabandsvaror, d.v.s. någon form av krigsmateriel (inkluderat hampa, tågvirke, segel- och flaggdukar m.m.) togs också i beslag. Alla skepp helt eller delvis ägdes av folk från Sveriges fiendeländer eller gick till eller från Sveriges fienders hamnar eller som föll inom ramen för godtagbara priser togs helt i beslag, inklusive eventuellt neutral last. All last där samma sak gällde och/eller som innehöll krigskontraband beslagtogs. Liksom om det rådde minsta oklarhet över dokumenten. Däremot behövde inte nödvändigtvis skeppet beslagtas.
 Mad tanke på antalet på Sveriges fiender och deras hamnar som ju även neutrala stater försökte trafikera så kan det inte ha varit lätt att inte bli tagen som pris om man stoppades av svenska kapare. Två andra viktiga paragrafer i 1715 års kaparreglemente är den första och den sista (§ 1 och § 23). I den första ges alla, d.v.s. även ickesvenskar rätt att ansöka om svenskt kaparbrev. I §23 avsäger sig K. Maj:t alla anspråk på del i bytet eller borgensavgifter.

-----------------------
 [8]1715 års kaparreglemente §5, Traung sid. 258
 [9]1715 års kaparreglemente §12, Traung sid. 259
 [10]1715 års kaparreglemente §16, Traung sid. 260
 

Till innehållsförteckningen!

Kaperiet ökar igen
 Efter de strax föregående årens nedgång i kaperiet fick verksamheten nu ett uppsving. Det bör ju också ha varit attraktivt för ickesvenskar med ambitioner att bli kapare att ansöka om svenskt kaparbrev. Sveriges många fiender och blockerade hamnar gjorde ju tillsammans med det nya reglementet att det fanns gott om byte. Att man fick behålla hela bytet och slapp betala borgen gjorde ju knappast saken sämre även om det varit så ett tag och var så på många andra håll. Det var säkerligen också Karl XII:s avsikt, att förutom att underlätta för de egna locka nya kapare utifrån. Dessutom blev det ju svårare att komma undan vilket medförde att kaparna kunde bli effektivare i att tillfoga fienden skada och avbräck.

 1715 uppgick de svenska kaparna på västkusten till 25 st men ökningen hade börjat året innan. Den svenska kaparverksamheten ökade inte bara i väst utan även i Östersjön, då främst genom blockaden av de baltiska hamnarna. Många av de skepp som kapades där kapades förvisso av flottan. Men privata kapare började dyka upp i Stockholm alltmer under 1715-1716. Och även kaparna i Stockholm visste att ta för sig. Ericson skriver om en episod[11] 1716 där ett engelskt skepp hade lagt till i Stockholm lastat med varor som till stor del ägdes av svenska köpmän, kapades av en svensk kapare liggandes inne i Stockholm. Kaparen fick henne dessutom dömd som giltig pris. Det var förvisso helt riktigt enligt 1715 års kaparreglemente, om man ska vara riktigt petig, ty de ökade attackerna på engelska och holländska fartyg som försökte bedriva handel på de baltiska hamnarna hade retat upp dessa makter så till den milda grad att engelsmännen förklarade Sverige krig i oktober 1715.1[12] De av von Görtz inledda svenska kontakterna med jakobiterna bidrog också sannolikt till engelsmännens reaktion. Konflikten med engelsmännen blev dock inte så blodig och aktiv, de var inblandade i belägringen av Stralsund och hade annars mest lite maktuppvisningar med flottan i svenska vatten. De hade också en flotta inne i Östersjön men de gjorde inte heller så mycket. Engelsmännen och holländarnas upprördhet över den nya svenska kaparpolitiken tycks dock inte ha bekymrat Karl XII nämnvärt. Han var envis i sin vilja att blockera de av Ryssland erövrade baltiska hamnarna.

 Då kanske det är läge att se lite på vad familjen Gathe gjorde under dessa år. Christian hade tagit tjänst och gjorde så pass bra ifrån sig att han blev kapten i mars 1714. För Lars del slutade också den aktiva karriären till havs ungefär samtidigt på grund av en ökande invaliditet som sannolikt var en följd av en sjukdom. Han hade problem med höften och var tvungen att använda kryckor. Ericson skriver[13] att en undersökning av hans skelett gjord 1956 kan tyda på att han hade bentuberkulos. Han började istället ägna sig alltmer åt redarsysslan. Men det gick inte sämre för honom för det, utan snarare tvärtom. Han lyckades nu komma upp sig i karriären.

 14 juli 1715 blev han borgare i Göteborg vilket var nog så viktigt i det dåtida ståndssystemet. Han hade ju även kommit upp sig rent ekonomiskt. Är 1715 deklarerade han en förmögenhet på 22530 dlr vilket var 14e mest i Göteborg. Saker tyder också på att Lars och Christian Gathe skänkte eller lånade ut pengar till kronan. Samma år tog Lars Gathe, tillsammans med sin bror Christian ännu ett steg upp i ståndsamhället. De adlades i namnet Gathenhielm de 29 december 1715. Ett annat bevis på att de kommit upp sig i samhällstrukturen var att de sedan en tid betalade skatt för att äga peruk. Denna sed är idag ur bruk men gav hög status på den tiden då bara de rika hade råd med sådana, kan tyckas, inte så fullt meningsfulla utgifter som perukskatt. Saker och ting fortsatte uppåt för Lars Gathenhielm och att han stod på god fot med kungen råder inte heller någon tvekan om (sannolikt hade även Mörner viss del i kungens goda syn på Gathenhielm, även om de uppvisade resultaten nog spelade viss del).

 Lars Gathenhielm utsågs av Karl XII till kommendör och fick dessutom befälsrätt över samtliga Göteborgskapare, vilket även innefattar de han inte ägde själv. När detta skedde råder det dock oklarheter om. Ericson skriver att utnämningarna skedde de 15 januari 1716[14] men både Traung[15] och Kellberg[16] skriver att det var 15 januari 1717. Traung skriver också att Lars Gathenhielm vid samma tillfälle fick tillstånd att låna kronans bägge fregatter Halmstad och Fredrik ”med lika villkor som honom fregatten Älvsborg har varit upplåten”[17]. Fregatten Älvsborg hade tidigare lånats ut till Gathenhielm för att bedriva kaperi men hon gick under 27 september 1716. Kellberg skriver om Gathenhielm:

  ”Han var den ende som använde sig av kungens erbjudande (att mot borgen låna kronofartyg som inte användes för tillfället för att bedriva kaperi; min anm.), och fast han hade otur med det första fartyget, Älvsborg, som gick på grund och måste stickas i brand, drog han sig inte för att låna ytterligare två fregatter i januari året därpå, Fredrik och Halmstad.”[18]

 Således tycks Halmstad och Fredrik ställts till Gathenhielms förfogande i januari år 1717. Om det skedde samtidigt som utnämningen av Lars Gathenhielm till kommendör och kaparöverhuvud, som Traung skrivet, så bör även detta skett 1717.

-----------------------
 [11]Sid. 175
 [12]Ericson sid. 170
 [13]sid. 180
 [14]sid. 189
 [15]sid. 93
 [16]sid. 56
 [17]Karl XII via Riksregistratutet, Riksarkivet via Traung sid. 93
 [18]sid. 56
 

Till innehållsförteckningen!

Peter Tordenskiold kommer in i bilden
 Hursomhelst var inte allt positivt för honom. Förutom att hans hälsa blev allt sämre så förlorade han ett antal skepp i katastrofen vid Dynekilen. Som bekant försökte Karl XII anfalla Norge 1716 men fick problem med förnödenheterna. Därför utrustades en flotta i Göteborg som skulle frakta vad som behövdes till den svenska armén i Norge. Flottan, som leddes av Olof Strömstierna, tidigare (innan adlandet) Olof Knape (dock ej samma Olof Knape som vi tidigare känner från Onsala), bestod mestadels sav skepp från Göteborgseskadern men också en del inlånade skepp från kapare och handelsmän, varav ett antal tillhörde Gathenhielm. På grund av dåligt väder lade man sig inne i Dynekilen. Där dök det dock upp en grupp danska krigsskepp upp. De leddes av Peter Wessel som, numer hette Tordenskiold då han adlats i detta namn. Svenskarna blev ett ganska lätt byte och de skepp som inte sänktes kunde Tordenskiold ta med sig hem.

 Tordenskiold gjorde sig påmind året därpå, 1717, då han ledde ett danskt anfall mot Göteborg. Syftet med detta var att förstöra Göteborgseskadern och så mycket som möjligt av kaparflottan. Tordenskiold hade strax innan inlett en blockad mot staden. Trots att Tordenskiold hade så hoppats och försökt verka för, så kom inte anfallet som en överraskning för försvararna. Vilket var till klar fördel för dessa. Tordenskiold hade med sig två skepp på vardera 50 kanoner, flaggskeppet Laaland och Fyen, två skottpråmar, Hjälperen och Arche Noe, utöver detta hade han nio galärer, två halvgalärer, en snau och 14 slupar. Man förde också med sig 1800 fotsoldater.
 Försvaret å sin sida hade fyra av Göteborgseskaderns fregatter liggandes till större delen obemannade och ett antal mindre skepp. Halmstad och Fredrik var även de i hamn och Fredrik var fullt bemannad och utrustad och Halmstad var fullt utrustad men fick bemannas av folk från Nya Varvet. Dessa skepp lade sig att försvara Nya Varvet. Övriga skepp bemannades och bands samman tvärs över Göta Älv mellan Rya Nabbe och Nya Varvet. På så sätt kunde man spärra hela hamninloppet till Göteborg. Man hann också placera ut bomstängsel och balkar invid de spärrande fartygen. Två kanonbatterier, Billingen och Rya Nabbe bemannades liksom Käringberget där infanteri lade sig. Utöver detta hade ju försvararna även Nya Älvsborgs fästning. Försvaret leddes av Fredrik av Hessen, gift med Ulrica Eleonora och senare kung Fredrik I, och Olof Strömstierna, som senare samma år skulle bli chef över Göteborgseskadern efter Lewenhaupt.    Tordenskiold ville anfalla på natten så natten mellan 2 och 3 maj kom anfallet men då han legat utanför sedan förmiddagen den 2. Han anföll med hela flottan utom Laaland och Fyen. Efter att ha kommit förbi Nya Älvsborg fastnade de vid spärrlinjen och besköts från alla håll. I över fem timmars skarp strid kunde danskarna hävda sig någorlunda men tvangs till reträtt. Innan Tordenskiold for hem till Norge åkte han söderut mot Onsala där han eldade upp Gathenhielms repslagarbana.

Till innehållsförteckningen!

Kaparna fortsätter framåt, men börjar spåra ur
 Låt oss nu återgå till kaperiet. Under 1716 var sammanlagt 19 svenska kaparskepp aktiva i västerhavet. Av dessa var nio i Lars Gathenhielms ägo. Under 1717 ökade det ytterligare något. Nu uppgick det totala antalet i Göteborg till 20 st. varav tolv var Gathenhielms.
 Detta inkluderar dock Fredrik och Halmstad. Dessutom kunde ju kaparnas resurser samorganiseras under en kommendant vilket ökade effektiviteten. Göteborgseskadern å sin sida lämnade Göteborg i slutet på året för Strömstad och Marstrand. Kaparna var nu i stort sett ensamma som sjöstridskrafter i Göteborg.

 De var aktiva detta år och gick ovanligt hårt åt danskarna. Inte heller bara i svenska vatten utan de var också och plundrade i Stora Bält och Fladstrand. Man gav sig även på konvojer och lyckades bland annat uppbringa en mellan Norge och Danmark på åtta skepp med tre örlogsskepp som eskort. Även enskilda kapare skördade större framgångar än tidigare. En av var Nils Nilsson, som även förde befäl på Fredrik under anfallet mot Göteborg. Han förde befäl på Gathenhielms nya fregatt Le Comte de Mörner, och med denna tog han nio priser på en åttadagars resa. Sju av dessa var danska och de övriga två holländska. Men de svenska kaparnas framfusighet gillades naturligtvis inte av alla. Många av kaparna for dessutom synnerligen vilt fram och kapade utan större urskillning det mesta som kom i deras väg, även långt från svenska vatten.
 Det var framförallt två av de mera namnkunniga kaparkaptenerna, Samuel S:t Léger och framförallt engelsmannen John Norcross, som orsakade problem. Båda var i Gathenhielms tjänst. Nu började även kungen att aningen dra åt de lösa tyglar kaparna hade fått. Han bestämde sålunda att de hårda krav som ställdes på skepp för att de skulle kunna gå vidare fria lättades om skeppet befann sig väst om Doggers bank. Detta var antagligen en reaktion på både yttre och inre kritik mot det för kaparna frikostiga reglementet. Säkert såg också Karl XII att saker och ting höll på att gå överstyr. Vilket det också gjorde i vissa fall. Återigen var det nu engelsmän och holländare som upprördes över kaparnas framfart, förvisso med rätta.

 De svenska kaparna började nu också att ge sig på franska handelsskepp, vilket naturligtvis ogillades och var dessutom ganska märkligt och, kan tyckas, ogenomtänkt eftersom Sverige innan hade goda kontakter med Frankrike. Inte minst hade Lars Gathenhielm själv haft mycket kontakter i hamn- och kaparstaden Dunkerque varifrån många av de kapade skeppen kom. Det väcktes åtal mot Gathenhielm om kaperierna men det lades ner p.g.a. hans död. Många av kaparna var nu också alltmer brutala och plundrade och misshandlade de uppbringade skeppens besättning, passagerare och laster. Johan Friedrich, en annan av Gathenhielms kapare, ställdes inför domstol i Sverige 1714 och dömdes till döden genom stegling för begångna övergrepp. Också Norcross anklagades för sjöröveri och även för att ha tagit priser och behållit dem för egen räkning.

  ”Han nöjde sig nämligen ej med att uppbringa fartyg och föra dem själv eller genom sitt manskap till Göteborg för att där rättsligen behandlas utan han plundrade dessa fartyg icke blott på sådana förnödenheter, som möjligen kunde för hans eget fartygs besättning vara behövliga, såsom matvaror, tyger o.s.v. utan bemäktigade sig även hela laddningar, som han för egen räkning sålde, ja till och med ett och annat skepp. Vidare kan läggas honom till last, att åtskilliga av de kapade fartygen var neutrala, gick mellan neutrala länder och hade sina skeppsdokument i ordning.”[19]

 Sådana här saker ställde naturligtvis till det för svenska och det höll på att dra igång allvarliga konflikter (förutom de allvarliga konflikter landet redan var inblandat i). Sveriges redan svåra relationer med många länder blev inte direkt bättre. Den svenska ledningen fick till slut nog av Norcross bedrifter. Han fängslades och dömdes till döden 1719. han lyckades emellertid rymma från Nya Älvsborgs befann sig på fri fot till 17126 då han infångades av danskarna, rymde igen, för att ännu en gång infångas av danskarna för sista gången. Han blev kvar i fängelset till1758 då han avled. I 26 år satt han i en bur där han visades upp för allmänheten. Detta borde tydligt nog visa vad danskarna ansåg om honom. Att det svenska kaperiet tog sig allt vildare uttryck bör som jag ser det främst ha berott på två saker, dels de ökade rättigheter och möjligheter som kom i det nya reglementet som gjorde att allt fler skepp föll inom prisramarna och kaparna tog allt mindre hänsyn. Det andra var svårigheterna att få svenskar i besättningar och på befälspositioner på skeppen i och med ville ha dessa som vi tidigare sett. Dessa som kom utifrån stred sannolikt mer för att själva tjäna på det än för att hjälpa Sverige. Då kunde det vara frestande att töja på svenska lagar för att tjäna lite extra. Många kan också tänkas haft mer eller mindre brottslig bakgrund i sina hemländer varför man söker tjänst hos främmande makters kapare.

 Till försvar för de utländska kaparna som var i svensk tjänst måste ändå sägas att utan dem hade inte verksamheten och det svenska kaparkriget kunnat fortgå i den omfattning som det gjorde med tanke på enrolleringsförbudet. Många av de utländska kaparna fick inte den uppskattning de kanske egentligen förtjänade av svenskarna. Att intresset för att tjäna pengar själv gick före Sveriges krigsangelägenheter gällde säkert även många inblandade svenskar, varav många i redarposition. För dessa var dock kronans välvilja av större vikt samt att Sverige klarade sig någorlunda väl i kriget. Dessutom blev kaparfartygen större, bättre bestyckade och utrustade och hade större besättningar än innan vilket gjorde att de vågade sig allt längre bort från Sverige och att ge sig på svårare byten. Det hände även under denna tid att fartyg på väg  till eller från svenska hamnar eller till och med svenskägda fartyg kapades av svenska kapare, och detta upprörde naturligt vis många inom landet.

-----------------------
 [19]Traung sid. 186
 

Till innehållsförteckningen!

Karl XII:s och Lars Gathenhielms sista år
 1718 förbereddes ett nytt anfall mot Norge vilket upptog större delen av Göteborgseskaderns arbete och även en de inlånade privata fartyg, bland dem kapare. De skepp som gick till kaps detta var sammanlagt 17. Därav var tre egentligen kronofartyg som inlånats av Lars Gathenhielm. De var förutom tidigare nämnde Halmstad och Fredrik den nytillkomna fregatten Varberg. Aktiviteten fortsatte som innan på de som ännu var igång även om deras antal börjat minska något. John Norcross verksamhet började urarta allt mer detta år. För Lars Gathenhielm började saker och ting lida mot sitt slut då sjukdomen blev allt värre. Vilket inte hindrade honom från att arbeta på i hög takt och dessutom hamna i nya tvister med de svenska myndigheterna.

 Det handlade denna gång om ett nytt smugglingsförsök. Han hade fått tillstånd att frakta 2500 myntade kopparplåtar till ett värde av 7500 dlr till Amsterdam för att betala fartygsköp. Dock gjorde ett försök att, under ledning av skeppet som skulle frakta plåtarnas styrman Nils Börjesson, lasta på ytterligare plåtar utöver de tillåtna. Nils Börjesson var en av Gathenhielms män. Men det hela upptäcktes av en kapare vid namn Frans Rauvert, som inte var en av Gathenhielms kapare. Det var däremot Michael Knie som också var med då det upptäcktes men han fick order av Gathenhielm att låta skeppet vara och gjorde så. Det gjorde inte Rauvert som anmälde sina misstankar för Olof Strömstierna, nu amiral och chef för Göteborgseskadern som förvisso mestadels höll till vid Marstrand och Strömstad. Strömstierna verkar inte ha brytt sig särdeles om Rauverts misstankar och vidtog heller ingen åtgärd. Rauvert meddelade dock historien till en major Ruthensparre vid Älvsborgs regemente som tillsammans med en generaladjutant Carl Sparre gjorde det hela till rättssak. I den utdragna och komplicerade rättsprocessen som här följde, som inte blev mindre komplicerad av att styrmannen Nils Börjesson försvunnit ur landet och den holländske skepparen tycks inte heller haft så mycket att komma med, representerades den alltför sjuka Lars Gathenhielm av sin bror Christian. Dessa förnekade all kännedom och inblandning i smuggleriet. Gathenhielms svåger Johan Busck försökte locka Ruthensparre med 23000 dlr för att åtalet skulle nedläggas. Detta misslyckades emellertid och Ruthensparre försökte istället anklaga Gathenhielm för försök till bestickning vilket skulle bevisa hans skuld, och helt osannolikt är det väl inte att bröderna Gathenhielm låg bakom med pengarna. Detta kunde dock inte bevisas och officiellt var det Johan Busck som erbjöd pengarna. När Lars dog 25 april 1718 var processen ännu i full gång men nu mot hans fru Ingela som övertog verksamheten och anklagelserna. Nu lade sig dock Karl XII i saken och den 23 juli beordrade han att åtalet skulle läggas ner. Ännu en gång hade alltså Lars Gathenhielm kommit undan eller vunnit en rättsprocess.

 Ett annat exempel var en tvist 1716 med Jonas Alström, sedermera adlad Alströmer, om skeppet Prinsessan Ulrica Eleonora som i Jonas Alströms ägo bedrev kaperi. Hon blev under något oklara och röriga omständigheter i samband med en strid mot Tordenskiold beslagtagen av Gathenhielm som fick henne sig tilldömd av amiralitetsrätten. Guvernör Mörner tycks ha lagt sig den domen också. Lars Gathenhielm bytte namn på skeppet till Svenska Islandsfararen som blev ett av hans mest beryktade skepp.

Till innehållsförteckningen!

Ingela Gathenhielm tar över
 Nu hade som sagt Lars Gathenhielm dött. Efter honom tog Ingela Gathenhielm över och det var säkerligen inget hon var främmande för. Att slutet var nära för Lars hade man nog kunnat ana länge och hon hade nog fått god insikter i hur ett kaparrederi skulle bedrivas av åren med Lars. Hon köpte dessutom en helt ny fregatt på hösten.

 Samma år som Lars Gathenhielm gick hädan gjorde en annan betydelsefull person det, Karl XII. Han stupade som bekant vid Fredriksten 30 november 1718. Kungen hade ju varit en av de största ivrarna och beskyddarna av kaperiet, och med hans död förändrades mycket. För Ingela Gathenhielms del blev det bland annat en del tvister om det Gamla varvet i Göteborg som Lars fått av kungen men som nu myndigheterna ville ha tillbaka. De tog också tillbaka varvet, dock inte utan motstånd från Ingela Gathenhielm. Förutom repslagarbanan som hon fick behålla. Många var de som av en eller annan anledning ogillade Lars Gathenhielm och hans verksamhet, vilket även gällde andra kapare. Det kunde röra sig om dessa, d.v.s. konkurrenter, eller andra fiender som han lyckats skaffa sig. Nu var han själv och framförallt hans högste beskyddare Karl XII borta och kvar stod Ingela Gathenhielm som dock fortfarande ofta hade Mörner på sin sida. Det var också en del som kom med krav och fordringar mot Ingela Gathenhielm som de hoppades kunna få ut när Lars var borta.
 Hon gifte om sig 1722 med en överstelöjtnant Isaac Browald som engagerade sig mycket i hennes tvister.

 Kaparkriget började nu även att gå mot sitt slut. Så länge Karl XII var i livet kunde det fortsätta oförttrutet men med hans bortgång fick kritikerna mer att säga till om. 1718 bör väl ha varit det sista året som kaperiet uppnådde sin fulla aktivitet. Traung skriver[20] om ännu en av Nils Nilssons bedrifter detta år. Han lär den 13 maj 1718 ha anfallit en dansk 20-kanoners fregatt i närheten av Isefjorden, besegrat fregatten och dessutom tagit sex av de nio handelsskepp som fregatten förde i konvoj och sänkt de andra tre.

-----------------------
 [20]sid. 163
 

Till innehållsförteckningen!

Kaparreglementet mildras och kaperiet avtar
 Ulrica Eleonora, som övertagit makten efter sin bror Karl XII, ändrade nu i brodern reglemente från 1715. detta på ett sådant sätt  att det blev mildare för de som sökte bedriva handel utan ingrepp från kapare men det gynnade knappast de senare och kaperiet minskade härav. I samråd med kommerskollegiet och kanslikollegiet infördes ett nytt kaparreglemente 13 februari 1719.  ”Enligt detta inskränktes kaparnas tidigare rättigheter högst väsentligt.”[21] Hon beslutade i maj samma år att upphäva den av Karl XII införda blockaden gentemot de tidigare svenska, numera ryska, baltiska hamnarna för alla skepp från Storbritannien och nederländerna. Förutsatt att de inte förde laster med kontrabandsvaror. Detta kan man tydligt se som ett led i de ökade ansträngningarna från svenskt håll för att få slut på det förödande och plågsamma kriget.

 Kaperiet upphörde dock inte helt. Även om det minskade något höll de relativt hög aktivitet men det kom inte upp i föregående års nivåer. Ericson skriver[22] att det låg 16 prisfartyg i Göteborg den 16 april 1719. Av dessa var åtta uppbringade av kapare tillhörande Ingela Gathenhielm. Men man skall veta att prisfartyg kunde ligga inne länge, Ericson skriver nämligen vidare om ett av dessa ”galjoten Jungfru Johanna, kapades på kvällen den17 oktober 1718 mitt ute på Köpenhamns redd, där hon låg tillsammans med en engelsk-holländsk konvoj.”[23] detta exempel visar tydligt de svenska kaparnas förmåga att göra havet osäkert. Men också att flera av de skepp som låg inne 16 april kunde ha förts in redan föregående år. Hursomhelst fortsatte många kapare så gott de kunde inom de stramare ramar som det nya reglementet tillät. De fartyg som var goda priser hade ju minskat i antal med dess införande.

-----------------------
 [21]Traung sid. 166
 [22]sid. 229
 [23]sid. 229-230
 

Till innehållsförteckningen!

Tordenskiold kommer tillbaka
 Efter Karl XII:s död började stridsmoralen och disciplinen tryta i de svenska leden. Det svenska försvaret började också få alltmer organisatoriska problem. Men nu ökade också Sveriges fiender sina aktiviteter, framförallt Danmark även om Ryssland höll fortsatt hög intensitet i krigföringen. Tordenskiold började röra sig runt Göteborg, Marstrand och Strömstad, där svenskarna kände sig tvungna sänka ett antal skepp för att undvika att de erövrades av fienden. Tordenskiold anföll Marstrand den 11 juli 1719 och lyckades också erövra staden så väl som fästningen Karlsten. Detta skedde på ett så förödmjukande sätt och försvaret var ett sådant misslyckande att kommendanten på Karlsten, Heinrich Danckwardt, dömdes till döden medelst dekapitering av en svensk generalkrigsrätt. Många av Göteborgseskaderns fartyg gick också förlorade under striden.
 Efter framgången i Marstrand anföll Tordenskiold ännu en gång Göteborg. Denna gång försökte han gå direkt mot Nya Älvsborg. Den 21 juli, sex dagar efter att Karlsten kapitulerat anföll han. Efter tre dagars strid mellan Tordenskiolds flotta och Nya Älvsborg hamnade de danska skeppen på nytt i korseld likt de hade gjort vid 1717 års anfall mot staden. Denna gång mellan Nya Älvsborgs fästning och svenska soldater vid Arendal. Nu fick således danskarna ånyo retirera från Göteborg men några stannade kvar för att blockera staden. Nu hände inte så mycket mer vi Göteborg förutom två nattliga räder i september. Den första iscensatt av en grupp svenska soldater som lyckades erövra nio skepp ur den danska blockaden. Den andra iscensattes av en grupp danskar under Tordenskiolds ledning som smög in till Nya Varvet och försökte därifrån stjäla eller förstöra fartygen men upptäcktes efter att ha sprängt Ingela Gathenhielms Le Comte de Mörner och lyckades med nöd och näppe fly.
 Även till havs var danskarna aktiva detta år och de svenska handelsfartygen hade stora svårigheter och en del kapare gick förlorade likväl.

Till innehållsförteckningen!

Kriget går mot sitt slut
 Den 3 juli 1720 slöt Sverige och Danmarg fred. Men man hade haft vapenstillestånd sedan föregående höst. Nu återstod bara Ryssland som egentlig fiende och stora delar av flottan flyttade till Östersjön. För de flesta av kaparna vid den svenska västkusten innebar det slutet på verksamheten. Många skepp drogs upp på land eller började gå i reguljär handelstrafik. Ingela Gathenhielm hyrde ut två av sina skepp, Le Wenguer och Louis et Anne, till kronan för att brukas i kriget mot Ryssland. Le Wenguer erövrades av Ryssland i ett sjöslag vid Ledsund på Åland där hon stred tillsammans med några andra fregatter mot den ryska skärgårdsflottan som lär ha uppgått till 130 galärer varav ryssarna förlorade 40.[24] Sjökriget gjorde sig dock ännu påmint i Kattegatt, om än inte i samma omfattning som tidigare. Den svenska västkusten saknade förvisso nu i stort sett sjöförsvar. Den var nu ett antal ryska skepp rörde sig längs Sveriges västkust men några större incidenter tycks inte ha inträffat. Ryssarna lär ha givit sig på en del engelska fartyg[25]. En fregatt som hette Endracht och var på väg mellan Amsterdam, där den nyligen byggts, och S:t Petersburg uppbringades av svenskar. Svenskarna hade nämligen uppgifter på att Endracht tillsammans med ett par andra fartyg byggts i Amsterdam på beställning av den ryske tsaren Peter I. Något som dock förnekades av holländarna. I och med freden i Nystad mellan Sverige och Ryssland 30 augusti 1721 var det slut på det stora nordiska kriget, och därmed de svenska kaperiverksamheten, för denna gång.

-----------------------
 [24]Traung sid. 169
 [25]Ericson sid. 235-236
 

Till innehållsförteckningen!

Hur framgångsrika och betydelsefulla var kaparna?
 För att få svar på denna frågeställning vill jag dela upp den i tre frågor:
 - För det första, hur framgångsrika var kaparna för egen del, hur stor vinning drog de själva av verksamheten?
 - För det andra, hur stor betydelse fick kaparna för staden (Göteborgskaparna för Göteborg)?
 - Och för det tredje, hur betydelsefulla var de för landet?
 Jag börjar med den första frågan. De kapare, framförallt redare, som gått till historien var i regel mycket framgångsrika, det var väl därför de gick till historien. Familjen Gathenhielm är ett tydligt exempel härpå. Uppenbarligen fanns det stora pengar att tjäna på kaperiet om man hanterade det rätt och hade den tur som krävdes, kanske framförallt i början av sin karriär. Om ens första skepp sjönk på sin första resa var det kanske inte säkert att man hade råd att fortsätta. Att Karl XII var så mån om kaperiet som en viktig del i försvaret gjorde sitt till för att underlätta för kaparna verksamhet. I synnerhet då Gathenhielms. Den vanliga handeln hade stora svårigheter under kriget och mycket och kaparna kunde därför sälja sina varor. Så här fanns goda möjligheter att tjäna pengar. Man kunde som vi sett även komma upp sig socialt om man lyckades och även här är bröderna Gathenhielm bra exempel då de som bekant adlades. Det var inte riskfyllt att bedriva kaparverksamhet eller investera i densamma. En hel del kaparfartyg gick förlorade till sjöss på ett eller annat sett, antingen då de var ute till kaps eller i kronas tjänst på diverse uppdrag. Det fanns kaparfartyg och redare som aldrig lyckades särskilt väl, antingen gick de under eller också lyckades de helt enkelt aldrig nå någon framgång. Goda kontakter var även viktigt för att bli riktigt framgångsrik. När familjen Gathe, som de då hette, började sin rörelse hade de ju sedan tidigare en del av faderns gamla affärskontakter och deras betydelse skall man nog inte underskatta. Dessutom hade ju inte minst Lars en stark kontakt i Mörner.
 Sammanfattningsvis kan man säga att en del kapare mycket framgångsrika medan andra varit mindre framgångsrika. Kaperiet medförde en del risker men som ren affärsverksamhet torde det knappast varit mycket högre risker än vanlig handelssjöfart under rådande krigssituation. För de som var ombord var dock riskerna högre eftersom man råkade större risk att råka i strid. Handelsmännen hade ju alternativet att ge sig utan strid. Möjligheterna till höga inkomster var stora för kaparna. En viktig aspekt är att kaparna inte behövde köpa de varor som de sålde, de tog dem.

 Då kommer vi in på den andra frågan, hur stor betydelse hade kaparna för staden? Där kan vi å sin sida diskutera framförallt två aspekter, den försvarsmässiga och den ekonomiska. Själva staden anfölls två gånger av danskarna. Den första gången 1717 vet vi att ett par kaparfartyg var direkt inblandade i försvaret av staden. Framförallt Halmstad och Fredrik som egentligen var örlogsskepp men vid tillfället utlånade till Lars Gathenhielm och därför kan betraktas som kapare. Vid det andra anfallet 1719 stod striden främst mellan den danska eskadern och Nya Älvsborgs fästning, så där spelade kaparna en mindre roll. Man skall ha i åtanke att den svenska västkustflottan under flera perioder var ganska liten och drogs med problem med att få ihop manskap, materiel och skepp. Därför kom också önskemålen om ett startat kaperiväsende i Göteborg väcktes. Under dessa perioder utgjorde kaparna en stor del av de svenska sjöstridskrafterna som rörde sig runt västkusten. Dessutom kunde kaparna bidraga med en hel del spaningsarbete. Att i detalj studera kaperiets ekonomiska påverkan på Göteborg är svårare. Man kan titta på handelssiffror som finns bevarade. Om man jämför exporten för perioderna 1691-1700, 1701-1710 och 1711-1720 i Göteborg ser man att exporten för de två största exportvarorna, järn och trä, ökade samtliga perioder.[26] Första perioden var en fredsperiod medan den andra var första hälften på kriget och den tredje var krigets andra hälft och den period Danmark (förutom några månader 1700) och likväl kaparna kom in i kriget. Göteborg påverkades ju främst av kriget under den senare hälften. Hur mycket effekt kaparna hade på exportsiffrorna är svårt att säga och ökningstendensen sträcker sig både för och efter kaperiets decennium.
 En annan orsak kan ha varit att de största kunderna av svenskt järn och trä fanns i väst varför Göteborg är en naturlig och ur krigssynpunkt strategisk väg att frakta ut godset. Även importen av varor som salt till Göteborg tycks ha ökat något under kriget. Men mycket av varutillförseln till Göteborg denna tid kom från kaparna varför det är svårt att veta hur mycket som kom in men man hade härigenom goda möjligheter att få in varor.
 De vanliga handelsmännen upplevde dock ganska svår konkurrens från kaparna. Det tycks dock som om Göteborg inte lidigt så allvarligt under kriget vilket också synes på den höga krigskontributionen Göteborg fick och som också ökade ju längre tiden gick. 1714 låg den på 8069 dlr men ökade 1718 till 56000 dlr.[27] Från Göteborgskt håll sades det dock att staden visst hade drabbats hårt av kriget[28]. Göteborg var sannolikt inte så hårt blockerat som många andra svenska städer. Ryssarna gick hårt åt östkusten medan danskarna ofta var ivriga att både återta och blockera Skåne än Göteborg. Visserligen hade danskarna två anfall på Göteborg och periodvis blockader. Säkert kunde kaparna bidra till att luckra upp de danska blockaderna även om dessa väl innebar problem för kaparna också.
 Då är vi framme vid den tredje frågan, hur betydelsefulla var kaparna för Sverige? Kaparna kunde ju som sagt föra in en del kapat gods till Sverige, ofta via Göteborg men också via Stockholm, Karlskrona eller andra östersjöhamnar samt de behövande svenska städerna i Tyskland. Det måste ju ha haft en viss betydelse för landets överlevnad, eller åtminstone välmående. Hur stor betydelsen var är svårt att säkert säga. Även generellt kompletterade kaparna örlogsflottan och inte bara på västkusten. Förvisso var örlogsflottan stark i Östersjön men kaparnas roll som förstärkning av Sveriges sjöstridskrafter skall nog inte underskattas här heller. Men sin största betydelse mot bör kaparna ändå ha haft offensivt.
 Blockaderna mot Rysslands hamnar gjorde att de ej kunde tillgodose sig den annars livliga handeln på Baltikum. Hade Ryssland fått in de pengar de hade kunnat hade de säkerligen utgjort ett ännu större hot. En försvagning av även den danska krigsmakten och ekonomin stod kaparna bakom och sannolikt drabbades de hårdare än Ryssland eftersom de var mer beroende av sjöfart även för inrikes kommunikation.
 Kaperiet drabbade förvisso även andra länder än Sveriges motståndare i kriget. Det var, som tidigare nämnts, huvudsakligen Nederländerna och Storbritannien som uttalade sitt missnöje. Britterna stoppade också all sin handel på Sverige en period. Man skall komma ihåg att Sveriges planerade samarbete med jakobiterna också bidrog till deras fientlighet. Å andra sida upphörde fientligheten i amband med Ulrica Eleonoras inskränkningar i kaparreglementet. De förlusterna vägde troligen mer än det uteblivna stödet till jakobiterna.
 Då infinner sig frågan om Sverige hade klarat sig lika bra eller kanske rentav bättre med dessa länder som allierade istället för kaperiet. Karl XII tycks ha gjort bedömningen att det inte var så utan han var en energisk kaparvän och visade istället föga respekt mot andra stormakter. Kaperiet var en stor del av Karl XII:s krigsföring.

 Min bedömning är nog densamma, Storbritannien och Nederländerna gjorde inte direkt sitt yttersta för att lägga sig i kriget och vi vet inte om de ansträngt sig mer om de sympatiserat med Sverige eller om de nöjt sig med att sympatisera. Det är också en osäkerhet i att förlita sig andra länders lynne även om det naturligtvis aldrig skadar att förhålla si väl med andra länder, i synnerhet stormakter. Det var ju framförallt Rysslands makt som väckte sympati för Sverige och den var inte så stor från början utan växte så innan de fått sympati för Sverige och framförallt omsatt sympatin i handling hade det kanske vari för sent. Men en annan aspekt är att många av kaparna gjorde det för egen vinning i första hand varför det ibland kunde gå överstyr vilket kunde skapa förtret både utomlands och inom landet vilket ledde till en hel del problem för Sveriges styrande och kunde ibland skada landet. Dessutom drabbades ju del svenska skepp av svenska kaparna. Men sammantaget tror jag Sveriges situation var så pass svår att det hade varit svårt att klara sig helt utan kapare.

-----------------------
 [26]Traung sid. 207
 [27]Traung sid. 219
 [28]Ericson sid. 241
 

Till innehållsförteckningen!

Hur var kaparnas ställning och synen på kaperi bland Sveriges makthavare och allmänhet?
 Den högste makthavaren vid denna tid i Sverige var vid denna tid kung Karl XII. Vad han ansåg om kapare har redan behandlats i stora drag, de var en viktig del i försvaret och fick status därefter av kungen. Enlig Karl XII skulle kapare jämställas med flottans officerare och de skulle också ha rätt att föra svensk örlogsflagg. Detta uppskattades inte av alla, Olof Traung skriver:

  ”Då generalguvernör Karl Gustaf Mörner 1716 efterträdde viceamiralen Axel Lewenhaupt som chef för Göteborgseskadern, protesterade han mot kaparnas gamla rättighet att föra tretungad flagg, framhållande att de av främmande krigsskepp lätt kunde tvingas stryka denna. Konungen förklarade emellertid att ingen ändring härutinnan borde ske.”[29]

 Bröderna Gathenhielms adlande kan också ses som dels ett sätt att visa bröderna sin uppskattning och dels markera för övriga hur högt han värderade kaperiet, det blev som ett erkännande av kaperiet som företeelse. Det var nämligen inte alla som såg på kaperiet på samma sätt som kungen. Gathenhielms och andra kapares snabbt växande rikedom väckte en del avund och misstänksamhet många håll, att Gathenhielm tidigt adlades och kom upp sig i samhällsstrukturer hastigt gjorde att de lätt sågs som uppkomlingar bland många äldre adelsfamiljer. Kaperiet var väl inte sett som riktigt ‘rumsrent’ bland en del militärer och adelsmän. Eller handelsmän med för den delen. De handelsmän som i krigstid försökte konkurrera med kaparna var inte heller särskilt förtjusta i att se kaparredarna bli allt rikare medan de själva fick det svårare. Dessutom åtnjöt ju Kaparna tullfrihet.

 Även stora delar av allmänheter såg med skepsis på kaparna. Detta berodde nog till stor del på enrolleringsförbudet som gjorde att kaparredarna fick hyra in diverse folk utifrån. Dessa var förvisso ofta till havs men kunde föra en hel del liv då de var iland i svenska hamnar och de bidrog inte direkt till att öka kaparnäringens popularitet, om man säger så. Våldsamheter förekom också, en av Lars Gathenhielms mer kända kaptener, Michael Knie lär bland annat ha löpt amok i Haga. Även svenska besättningsmän på kapare kunde naturligtvis ställa till med ofog, liksom svenskar överhuvudtaget. Men det var nog lättare för folk att koppla problemen direkt till kaperiet om det var utlänningar som kom till Sverige enbart för att tjänstgöra på kapare som ställde till bråk. Säkert hade det varit lättare att acceptera det som enskilda individer som ställde till problem om man till exempel känt folk som var besättningsmän på kapare. Det är också tänkbart att det var lättare att missköta sig, att det inte var så noga, om man inte var hemma.

 Man ser också att attityden mot kaparna förändrades efter Karl XII:s död, framförallt den öppna attityden. Ett exempel är Ingela Gathenhielm, som ju ör det exemplet jag känner till bäst eftersom det är det som utförligast behandlats i källmaterialet. Hon blev som bekant indragen i diverse tvister med olika personer och myndigheter, däribland den Gamla Varvet. Även Lars Gathenhielm hamnade i tvister på sin tid men det berodde ofta mer på honom själv och han hade ju stöd av Karl XII och kunde lättare vinna dem. Kungen såg ju kaparna som så viktiga att inget fick hindra dem. Med Karl XII försvann kaparnas starkaste beskyddare men efter hans död blev det mesta ganska rörigt och okontrollerat i Sverige en tid. Man skall komma ihåg att efter kungens död var det inte så långt kvar på kriget, i synnerhet inte det mot Danmark, med vilka vapenvilan kom ca ett år efter kungens död. Karl XII:s död var också en av orsakerna till att kriget tog slut.

-----------------------
 [29]Traung sid. 10
 

Till innehållsförteckningen!

Källförteckning
 Suneson, Karl-Henrik och Anders. Jonas Alströmer- en man och hans livsverk. Instant Book AB, Frösön 1999
 Hermansson, Robert. Havens stråtrövare. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1999
 Ericson, Lars. Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall. Historiska Media, Lund 1997
 Mitchell, David. Pirater och kapare. Thames and Hudson, London och Bernces förlag, Malmö 1978
 Beckman, Leif. Pirater och kapare. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1945
 Kellberg, Per. Lasse i Gatan- plundrare eller sjöhjälte? Bonniers, Stockholm 1963
 Sprinchorn, Karl K. S. John Norcross, svensk kapare, europeisk äventyrare, dansk statsfånge. Förlagstryckeriet Thelin & C:o, Stockholm 1920
 Traung, Olof. Lars Gathenhielm, kaperiverksamheten under Karl XII:s tid 1710-1719. Aktiebolaget Nautics Förlag, Göteborg 1952