Engelsk och svensk speedwaysport kan för närvarande inte jämföras. Detta inte enbart beroende på att engelsmännen sportsligt sett, är så mycket bättre än våra egna förare. Största skillnaden ligger på det ekonomiska planet. I England kör och bedriver man speedway enbart som affär. Det är banägarna, managerna, som behärskar marknåden och trots att förarnas fackförening är en mäktig sammanslutning, kan den inte inverka på exempelvis lagens placering i de olika seriegrupperna.

Engelska speedwaysporten behärskas av serierna. Man har tre divisioner. I motsats till de flesta andra idrotter som bedrivs i serieform, existerar dock i speedway ingenting så för oss självklart som upp- och nedflyttning. Det gör alltså inte det minsta om ett lag i exempelvis div. I skulle hamna på sista plats ett divisionen förblir orubbad.

Detsamma är följden om ett i lag skulle råka vinna div. II och III. En serieseger är alls ingenting som ger vinnarna RÄTT till uppflyttning. Här spelar andra faktorer in. Ekonomin. Ett lag som vill "blanda sig med de stora" får högaktningsfullt lägga in ansökan därom. Sen beslutas först och främst av de höga herrarna, vilka då först och främst tar hänsyn till om ansökningen kan stödas ekonomiskt sett. Vilket med andra ord vill säga: Har det lag som begär uppflyttning tillräckligt stor publik på sin hemmabana? Kan det ekonomiskt löna sig att låtas laget vara med i en högre division? Om inte, så är det bara att vara kvar i den serie man vunnit. Medan kanske ett lag som kom på 4:e plats får chansen i närmast högre serie!

Nästa faktor är den sportsliga. Har laget ifråga tillräckligt bra förare för att de lag som i den högre serien skall möta det, skall möta det, skall få något så när jämna matcher? Om inte, finns det chanser för laget ifråga att köpa till sig förare av sådan klass att laget bli starkt nog?

Finns förutsättningar för dessa båda frågor, kan, i bästa fall, det ges en chans. Nota bene om det  ekonomiska är tillfredsställande. Är den frågan svårlöst finns det inga chanser i världen för uppflyttning. Sen får laget vara snart sagt hur bra som helst!

Det kan tyckas att sporten inte borde vara så. Men räknar man noga efter skall man finna att de engelska banägarna i det stora hela har rätt. Utan publik kan inte något lag existera. Det må sen vara hur bra som helst. Och med publik menas i England ingalunda ett antal som håller sig kring 7000. Helst hör det. inte, man kan nästan säga får det inte, vara under 10000 åskådare på en seriematch. I varje i fall absolut inte i div. I, där siffrorna skall hålla sig kring 20 - 25000 i medeltal. Med dessa siffror för ögonen förstår man att en normal upp- och nedflyttning inte skulle gå att genomföra i England. Ty inte ens i detta otroligt speedwayintresserade land finns det hur många banor som helst med en sån publikmassa.

När man hör att staten i England d tar 48 proc. i skatt på alla speedwaytävlingar, förstår man att det hela skall ekonomiskt löna sig. Storbanor som Harringay, som har sitt väldiga stadion att underhålla, behöver för den skull omkring 40000 åskådare  i medeltal på sina hemmamatcher för  att det skall bli ekonomiskt netto!

Ett färskt exempel på hur svårt det är att komma upp i div. I är Bristol. Laget har 1950 avslutat sin första säsong i det höga sällskapet. Efter att under ett par års tid vunnit div. II och blivit förbigånget. På grund av för svagt lag och för liten publik. Birmingham däremot, som är en större stad och har större publik, behövde bara anhålla en gång, så var uppflyttningen klar!

De engelska div. I-banorna har en dag i veckan för hemmatävling. Det betyder att i London kan en speedwaysupporter se sin sport veckans alla dagar, utom lördag. Den dagen är anslagen åt landsorten. Dagarna fördelar sig i London enligt följande: Wimbledon måndag, West Ham tisdag, New Cross onsdag, Wembley torsdag och Harringay fredag. Dessutom har världsstadens enda div. II-lag, Walthamstow, fatt måndagen att hålla tävling på. Beroende på att lagets plan ligger så långt från Wimbledon, som kör samma dag.

Engelsk speedway är, liksom snart sagt all engelsk idrott, mycket för att skapa idoler och hjältar. Har en förare en gäng blivit "folkets man", är det ytterst svårt för en ungdom, han må sen vara hur bra som helst, att tränga sig in. Man håller sig i landslag och elitkombinationer, först till de "gamla säkra" namnen.

Ett talande exempel på detta är Ron Johnson hos New Cross. Denne veteran, som man skulle kunna på boxningsspråk kalla "punchdrunk", är alltjämt den stora idolen på banan.

Han är med andra ord otroligt populär och otaliga är de gånger signaturen förvånat sig (och ilsknat till!) när andra förare genom stiliga prestationer vunnit och bara belönats med en matt applåd. Medan den gamle Ron fått mottaga publikens ovationer för en medelmåttig 3:e eller 4:e plats i ett heat.

Varje bana har sin speciella favorit. Ett namn som sa att säga symboliserar hela banan. Det är är Vic Duggan på Harringay, Norman Parker på Wimbledon, Ron Johnson på New Cross, Howdy Byford på West Ham och Tommy Price på Wembley.

Belysande är vad managern på i å Harringay, George Kay, talade om för oss vid ett tillfälle. "Orsaken till att jag är ledsen just nu är att Vic Duggan är sjuk. Han har inte varit med på några några veckor och jag räknar med att hans uteblivande i mitt lag sänker publiksiffran vid våra hemmamatcher med i runt 10.000 personer per match! Vic är Vic och han må vara dålig och ur slag. Huvudsaken är att han är med på banan." Detsamma är förhållandet med nästan alla arenor i England, i varje fall i London. Belle Vue utan Jack Parker och Birmingham utan, Graham Warren är i engelska landsorten detsamma.

Vic Duggan kör mot Bill Kitchen (ytterst) om Gyllene Hjälmen på Harringay 1947.

1950 är på sitt sätt ett märkligt i år i engelsk speedway. Det är ungdomens år. Den friska optimismen och den allt nedslående chansningen, djärvheten och viljan att segra.

Publik och arrangörer har med förvåning tvingats konstatera att namn som Arthur Forrest, Jack Young, Vic Emms, Tommy Miller, Ronnie Moore och Ernie Roccio nu smäller lika högt som de gamla veteranerna.

Aldrig glömmer vi den 50000-hövdade publikens hör- och synbarliga förvåning (och även litet missnöje) när vid en match på Harringay Arthur Forrest, 18 år gammal, tog sig "friheten" att två gånger samma kväll i knivskarpa dueller besegra Vic Duggan. Det var som om man inte ville tro sina ögon. En sån fräckhet!

Denna "fräckhet" blev så småningom en vana och i och med detta faktum blev publiken tvungen att acceptera Forrests skicklighet! Om än med tvekan.

Det är svårt, har åtminstone varit, för utlänningar att få tillstånd till tävlingar i England. Denna rädsla, om man nu skall kalla det så, är dock inte beroende på att de engelska förarna, som bestämmer i detta fall, är ängsliga för att få stryk. Orsaken är helt enkelt den att man är rädd att engelska arrangörer skall få sån smak på utländska förare att det blir dåligt med arbete för hemmaförarna. De engelska förarna är nämligen till övervägande del enbart speedwayförare. Har intet annat yrke "vid sidan om". Med vetskap om detta kan man delvis förstå deras vakthållning kring "del egna jaget".

Förhållandena ändrar sig dock snabbt. För endast något år sedan pratade vi med en av de mera kända ledarna i London. "Jag kan inte betala dryga pengar för exempelvis en svensk. Han drar inte en enda åskådare mer genom spärrarna", sade han. Nu har dock även den engelska konservativa publiken börjat vackla och ser gärna utländska förares gästspel med blida ögon. Med påföljd att jag tror att 1951 blir början till ett livligt utbyte på tävlingsbanan, där svenskarna i så fall bör ligga väl framme.

Division I