Speedway-VM 1950 blev en stor framgång för de svenska förarna. Visserligen misslyckades de i Rond 3 — men vem hade på förhand trott att de skulle komma så långt i den benhårda konkurrensen. Sveriges goodwill ifråga om speedway steg skyhögt i England efter den minst sagt strålande insatsen i Rond 2. Vilket bäst bevisades av att för första gången anbuden att starta i öppna tävlingar började strömma över de svenske från olika arrangörer! Förut har ingen velat haft oss. Våra VM-farare har åstadkommit revolution — utbytet behöver inte längre bli så ensidigt — och banat väg för speewaylandskamper England—Sverige. Om vi också börjar helt blygsamt och förståndigt med div. III som motståndare.

Speedway Control Boards förtroende hade svenskarna dock redan när VM 1950 inleddes. Om inte annat så visade det sig i att arrangörerna lät Bertil Carlsson stå över till andra ronden, medan Olle Nygren hedrades med att inte behöva hoppa in förrän i tredje omgången tillsammans i den yppersta eliten från första divisionen tilläts stå över ytterligare en omgång och hoppa in i Championronden direkt!

Underligheter finns det således gott om i VM-reglerna, där div. I-klubbarna och de namnkunniga förarna som vanligt favoriseras. Men Sverige och övriga utländska gäster hade dock ingen orsak att klaga på lottningen, utan kan även räknas som gynnad part. Utom ekonomiskt, där reglerna inte föreskriver någon som helst reseersättning. Följden blev att den svenska representationen helt höll på att utebli, då SVEMO:s styrelse ansåg kostnaderna för dyra.

För att inte förlora den goodwill svenska förare förskaffat oss i England efter kriget satte Racing igång med en insamling bland läsekrets, klubbar och firmor för att finansiera resorna, och ställde garantier för att deltagandet skulle kunna fullföljas. Det fanns sex förarplatser att besätta för Sverige, och utom de av arrangörerna namngivna Olle Nygren och Bertil Carlsson — vilka man lärt känna och respektera under VM 1949 — utsåg SVEMO:s speedway-UK Eskil Carlsson, Linus Eriksson, Sune Karlsson och Stig Pramberg. Varpå äventyret kunde börja.

När kallelse kom till rond 1 befanns det, att bara den sistnämnda kvartetten behövde starta här. I sista stund lämnade så Linus återbud — han hade för mycket att göra på sin nystartade verkstad. Dubbelt synd tyckte man sedan det var att filbyterkaptenen inte kunde komma, då han vid tiden för avfärden imponerade mest av samtliga förare hemma i Sverige.

Sune publikfavorit

I början av juni begav sig i alla fall en liten VM-förtrupp iväg med båten från Göteborg. Den bestod av paret Pramberg med bil och signaturen. I London tillstötte så Sune Karlsson per flyg, och det bestämdes då, att jag skulle ta tåget med Sune och maskin till Poole, medan Stig och Britta Pramberg vände bilnosen at andra hållet. Deras destination var Liverpool, och och tävlingarna. gick samma kväll.

När tävlingarna i Poole var slut hade Sune tagit 9 poäng och hamnat på sjätte plats, efter att regelbundet ha kommit sist in i första kurvan men sedan svarat för omkörningar, som kom publiken att bli vild av begeistring. I ett heat friskade han förresten så han vurpade! Poole-direktören utlovade en ny och bättre motor, om Sune stannade och tävlade för dem, det blev autografskrivning i mängd .. .

... men vid det laget satt jag med hjärtat i halsgropen och ringde Liverpool Speedway. För att bli själaglad, när medkorrespondenten Britta Pramberg meddelade, att Stig efter granna körningar hamnat på andra plats och tagit 12 poäng, en futtig pinne från segrarens extrapremie på 20 pund. Vilken summa humörfriske Stickan förresten redan i förväg lovat bort åt sin tolk och partner i och för porslinsinköp!

Två man som kört och båda kvalificerade för andra omgången var alltså resultatet, när flygplanet med Eskil Carlsson ombord landade i London. Och säkre Eskil gjorde resultatet 100-procentigt — men det höll på att gå illa. Inte poängmässigt, för efter tre körningar hade Eskil 8 poäng, var klar och rent av favorit till slutsegern i Exeter. Men i fjärde omgången blev svensken påkörd av Jack Unstead. Domaren blundade och Eskil blev utesluten för att han föll. Sedan var det slutkört för dagen då maskinen blev alltför illa åtgången vid den våldsamma krocken med skyddsräcket.

Till andra VM-ronden hade svensktruppen beklagligt nog reducerats med en man genom Stig Prambergs olycka vid en svensk tävling med svår knäskada som följd. Tre man bestod den i alla tall av, då det nu var dags för Bertil Carlsson att hoppa in. Man var på förhand litet tveksam inför utsikterna, då alla de bästa div. II-förarna nu skulle ge sig in i leken, och man däribland återfann förare av australiensisk och engelsk landslagskaliber. Men de tre svenskarna skötte sig strålande, tog 30 poäng sammanlagt och kvalificerade sig vidare med glans.

Bertil Carlsson inledde den 5 juli på White Citys bana i Glasgow, och när tävlingen var slut hade Bertil bärgat andraplatsen med 11 poäng — bara en pinne från det speciella förstapris på 30 pund som utdelades på varje bana i denna rond. Även Bertil lade frugan med sig, och också också hon var på ett dramatiskt sätt inblandad i denna 30-pundstrid. Från sin plats alldeles vid starten hejade hon på Bertil, som vid ett tillfälle svarade med att titta upp och nicka — då gick starten! Den poäng som sumpades här gick inte att ta igen, trots att svensken i sista körningen till allmän överraskning slog slutsegraren Frank Hodgson.

Sune Karlsson körde dagen därpå i Plymouth, och hade det dramatiskt så det förslog. I första heatet hade han chansen att "röka" landslagsmännen Kon le Breton och Arthur Forrest — då hängde gasen upp sig och Sune måste lägga ikull maskin. I andra omgången blev det seger, men i tredje spetsade det till sig — vid klar ledning på näst sista varvet behagade flottörhuset ramla av! Det såg månljust ut, men Sune gjorde det omöjliga trots nervpressen. Avslutade med två raka segrar och hamnade trots allt på femte plats med 9 poäng.

Eskil Carlsson hade tappat förtroendet för engelsk speedway efter don brutala påkörningen vid sitt första framträdande, och log den här gången det säkra före det osäkra. Utan att ta några onödiga risker blev det en femteplats i Edinburgh på 10 poäng. Andra ronden var därmed framgångsrikt avslutad, men Sune Karlsson gjorde dessutom ett extra framträdande vid en öppen tävling i Exeter. Och gav ett nytt bevis för sin storform, ja, gjorde den mest briljanta prestationen någon svensk hittills mäklat i speedwayens hemland. England. Tog maximala 12 poäng, medan sådana som le Broton och Forrest fick nöja sig mod 9 resp. 8!

I VM-rond 3 i slutet av juli var det likaså slut på de svenska framgångarna. Här hoppade huvudparten av de engelska div. I-förarna in, men det var inte på det som de uteblivna svenska framgångarna berodde. Nej, det var helt enkelt så att varken Bertil eller Eskil Carlsson kom upp i tillnärmelsevis den form de visat i rond 2. De och inhoppande Olle Nygren verkade tyngda av ansvaret och var slagna på förhand. Den enda som var sig lik var Sune Karlsson. Han kämpade för allt han var värd och litet till — men turen var inte med honom!

Om inte om varit.

För att gå vidare till Championronden gällde det att komma bland de två bästa. Det gick inte Sune iland med, men han bärgade i alla fall 8 poäng och en sjundeplacering på Ashfields svåråkta bana i Glasgow. Australiensiske landslagsmannen och blivande VM-finalisten Jack Young vann före div. II-stjärnan Derek Close — utslagna blev bl. a. engelske landslagsmannen Alan Hunt och vår Wembley-bekanting Bruce Abernethy.

Om inte om hade varit. .. kunde det blivit snudd på avancemang för Sune. I två heat tappade han pinnar med minsta möjliga marginal — Close pressade sig före honom just på mållinjen och maximale Jack Youngs broder Frank tog sig förbi på innerkant i kurvan, där marginalen var så liten att australiensaren lättade undan Sunes vänsterben! Och i sista heatet fick Sune inte vara med. Han och Abernethy hakade ihop och för ett svenskt öga säg det ut att vara nya zeeländarens fel — men domaren uteslöt svensken från omstarten.

Olle ur humör.

Ja, det var i alla fall det närmaste någon svensk varit att komma upp i Championronden, där varje förare kör tre tävlingar och de 16 bästa poängplockarna går upp i VM-finalen. Man kanske hade hoppats mest på Olle Nygren, som körde samma kväll i Southampton, men han vara bara en skugga av sill vanliga jag. Han är ursäktad. Bäste vännen Birger Nords tragiska död inträffade strax före avresan till England.

Olle Nygren hamnade på elfte plats och tog sammanlagt 5 poäng, eller lika mänga som var gamle bekanting Ken Adams. Kvalificerade sig vidare gjorde Merv Harding, australiensisk landslagsman, och Jack Parkers parkamrat i Belle Vue, Ron Mason. Bland de utslagna märktes Bob Oakley, numera Wembley, och Ken le Breton, VM-sensationen från 1949.

Bortdömd för 2:a gången.

Den verkliga oturen hade dock Eskil Carlsson, vars VM-erfarenheter från England inte blev angenäma. I sin första körning i Cradley Heath, vars bana ligger strax utanför Birmingham, fick han en smakstart och hade ledningen i första kurvan. Slog av' litet på gasen för att inte flyta ut — då Kon Sharples från Belle Vue i nästa ögonblick kom farande på utsidan och hakade i. Sedan blev hela fältet en enda röra Och man var glad när Eskil efter en stund kom på benen och tog sig därifrån för egen maskin.

Ett foto, taget ögonblicket innan vurpan, bevisade att Sharples körde så nära, att Eskils högra hand tappar greppet om styret, vilket i nästa moment hakar fast: i Sharples. Men för andra gången i VM blev Eskil felaktigt utdömd från omkörningen. Undra sedan på att det bara blev 1 poäng och sjuttondeplacering — omskakade Eskil tappade helt sugen. Och maskinen var inte som bäst, med bl. a. ett hopskrynklat styre som hotade lämna in när som helst. Kvalificerade sig här gjorde Geoff Pymar och Ken Sharples (!).

Bertil Carlsson körde i Newcastle, och hamnade på nionde plats med 6 poäng. Habilt och bra, men utan den gnista som brukar vara utmärkande för honom. Banan passade honom inte, och i ett heat reste sig cykeln dessutom och slog över Bertil i starten. De två första platserna belades överraskande av Lindsay Mitchell från Stoke och Dick Campbell.

Till Championronden 1951!

Den ende skandinav som deltog utom svenskarna var Basse Hveem. Han började i rond 2, och inledde med 11 poäng i Sheffield. Imponerade stort i de tre i de tre första heaten, som han vann. I förbifarten tangerande Jack Parkers banrekord! Sedan blev det två tredjeplaceringar och slutsegern missades. I rond 3 hade Basse lottats till Stoke, vars allt annat än fartbefrämjande bana inte passar honom alls. Efter körningar ulan gnista blev det en elfteplacering på 5 poäng.

Avslutningen gick således inte i blå-gult på annat sätt än att ett par av de svenska förarna kom hem dekorerade med nationsfärgerna. Men det var som tur var inte på några ädlare delar. Och skam den som ger sig, varar allas måtto efter slutad VM-turnering. Vägen till seger går via nederlag, och får Sverige ingen förare till VM-finalen 1951så skall vi i alla fall försöka få upp någon till Championronden. SVEMO har redan visat vägen genom att besluta om officiell representation. Resten är som engelsmännen säger "up to the drivers" (det beror på förarna)!