VM-finalen i speedway 1950 är ett minne blott! Men för mig, ett minne som aldrig suddas ut. Maken till skådespel har jag aldrig tidigare varit med om. Och ändå fanns det kämpar ur den gamla stammen, som endast gav tävlingen på Wembley Stadium betyget "med icke beröm godkänt". Hur har då dessa tidigare finaler sett ut?

Men det var om VM-finalen 1950 vi skulle berätta. För att börja från början, sa lyckades vi efter många om och men komma med "The Underground" till Wembley, där ett fullkomligt folkhav mötte oss. Det var liv och rörelse som vi inte var vana vid, men här liksom hemma i Sverige fanns det däremot gott om svartabörshajar, vars biljetter f. ö. hade en strykande åtgång. Det hade varit lapp för luckan en längre tid. Väl inkomna i betonggrytan blandade vi oss med 93 000 jublande och skramlande, ja, just skramlande motorfans. I England existerar nämligen någonting som rätt och slätt kallas harskramlor. Med dessa viftar och snurrar publiken samtidigt som man, ung och gammal, med klackstillrop hyllar sina favoriter. Och alla försöker de överrösta varandra. Det är ett öronbedövande oväsen som inte går att beskriva. Det måste höras!

Själva finalen blev ett överraskningarnas VM, som kom att domineras av den framstormande ungdomen. Hemmafavoriten fjolårets världsmästare Tommy Price hade de flesta förespråkarna följd av i första hand veteranerna Jack Parker, Belle Vue, och Vic Duggan, Harringay. Men men ... det fanns många men — (ungdo)men! Dom satte sig respekt hos sina medtävlare redan från första början, och sedan gick det av bara farten. Särskilt då för hemmasonen Freddie Williams, och det i hans första VM! Segra eller dö var hans motto — det blev seger!

Men någon lättköpt seger kunde det aldrig bli tal om! Det såg Wally Green, West Ham, och Graham Warren, Birmingham, m. fl. till. Givetvis var aldrig de gamla uvarna ofarliga, vilket bl. a. världsmästaren fick erfara vid sitt möte med Jack Parker. Denne är känd som startspecialist, men inte förrän vid mötet med Williams ville det sig.

1 poäng räddade 588 pund.

Då sköt Parker iväg som en pil från start och även Aub Lawson, West Ham, var snabbare än Williams! Publiken vädrade sensation — det paråktes framme i täten och inte ens den mest borne optimist vågade tro annat än att Freddie var slagen. Jo, det fanns en — Freddie själv! Han gav inte slaget förlorat utan satte igång en veritabel klappjakt och lyckades. Inte att nå Parker, men väl att genom en smart manöver på sista varvet smita förbi Lawson! Och den poängen var värdefull — 588 pund eller 8 526 kronor! I annat fall hade det nämligen måst bli omkörning med överraskningen nummer 2, Aub Lawsons klubbkamrat Wally Green!

Warren satsade för hårt.

En som däremot satsade för hårt vid sitt möte med Fred Williams var Birmingham-föraren, australiensaren Graham Warren. Händelsen tilldrog sig f. ö. i sista heatet före paus och båda hade dittills plockat full pott. Williams behärskade starten — som vanligt kan man med fog säga, Parker var nämligen den ende som lyckats komma av plattan före honom! — och Warren kom aningen på efterkälken. Skam den som ger sig tänkte Warren, men när han på sista varvet tog en sista rövare gled han omkull, och hans säkra 2-poängarc förbyttes till en plump i protokollet. Synd. Warren hade annars även han stannat på 14 poäng, vilket varit liktydigt med omkörning!

D e flesta förståsigpåarna trodde som tidigare nämnts att Tommy Price skulle upprepa sin fjolårsseger. Och det såg även lovande ut, då han vann sitt första heat och syntes god form. Men, i nästa heat då han klart ledde över bl. a. Jack Parker men i stället låg efter Dent Oliver, Belle Vue, bar det sig inte bättre än att Wembleystjärnan gick på öronen vid ett heroiskt försök till innersniffomkörning. Ett sus av besvikelse drog genom Empire Stadium . . . Tommy blev sedan aldrig sig lik — hans hopp om ett nytt VM tecken hade gått upp i rök!

Wally Green, en kämpe av renaste vatten, blev VM-tävlingens stora sensation. Han hade med nöd och näppe hankat sig med till finalen, men väl bland de stora grabbarna fanns endast ett mål — att visa var skåpet skulle stå! Och det var snudd på det otroliga, men samma mål hade även 24-årige Wembley Lion-föraren Fred Williams, och det blev han som hittade mitt i prick!

Dagens skarpaste heat fick Green dock vara med om. En fröjd för ögat att se tvekampen mellan West Ham-föraren och Graham Warren. Än den ene än den andre var omväxlande i täten, men då stöten sattes in på sista varvet, var det Warren som svarade för densamma. De övriga två medtävlarna i heatet kom att spela sparvar i tranedans och det var — Tommy Price och Vic Dug Duggan ! ! !

Som slutord om 1950 års speedway-VM kan sägas: Bäste man vann — inte tu tal om annat! Men tur och dagsform behövs för att vinna ett VM! Och det var vad Fred Williams hade!