Idrottsförbrödring…

I dessa tider kan det tyckas vara totalt ointressant med idrott i alla dess former, flodvågen borta i Asien har drabbat oss alla mer eller mindre. För som det sagts tusentals gånger redan så känner vi alla någon eller känner någon som känner någon som var där och drabbats direkt på ett eller annat sätt.
I ett sådant perspektiv är givetvis idrotten och två poäng på en speedwaybana eller tre pinnar på en fotbollsplan totalt ointressant. Eller är det verkligen så?
När våra dagar fylls med information om läget för tillfället borta i Asien så visar sig samtidigt en samhörighet inom detta avlånga rike som faktiskt mest visar sig vid just katastrofer av olika slag, vi minns Estonia och vi minns Backabranden. Tillfällen då landet chockats.

 
Vid dessa tillfällen fattades beslut om att låta idrotten fortsätta sin gilla gång medan övriga samhället stoppade upp och lamslogs av sorg. Givetvis sörjde idrotten med men på sitt eget sätt. Samma dag som Estonia sjönk bänkade sig över 30 000 personer på Ullevi för en fotbollsmatch, så tyst som det var under den tysta minuten då är ofattbart att det kan vara när så mycket folk är på samma plats. Likväl var det tyst på arenor runt om i landet efter Backabranden. Det har nu varit tyst på olika idrottsevenemang runt om i världen efter flodvågen i Asien.

Idrotten har den unika möjligheten att den för människor närmare varandra, en närhet som vi alla behöver vid tillfällen likt ovanstående. Idrotten är för många, många miljoner människor en andningspaus i vardagen, en tillflyktsort där man för några timmar en kväll eller en eftermiddag kan träffa de vänner man fått genom idrotten och kanske bara träffar just på arenorna. En idrottsarena är en plats dit människor går delvis för att följa sitt favoritlag eller njuta av idrotten i stort. Det är även en plats där du för några timmar kan glömma världen runt omkring, du kan glömma det där jobbiga på arbetet, glömma att du körde på senaste tentan. Eller som nu för ett tag vila hjärnan från de ytterst tragiska rapporterna från Asien som talar om tusentals döda svenskar.

Det är på intet sätt så att det ska vara förknippat med skuldkänslor att sitta och följa en tävling av något slag antingen direkt på plats eller via tv-n hemma i vardagsrummet. Vi behöver den samhörigheten vi får genom det helt enkelt.
Idrotten har även gjort att man har vänner som man talar med i sådana här situationer när det hänt någonting i vår värld som gör att vi behöver tala med varandra, vänner man ej hade haft om man ej satt sin fot på, för oss speedwaysupportrar, en speedwaybana den där gången för X antal år sedan.

För även om vi alla givetvis skulle byta bort två poäng för vårt lag mot ett besked om att någon av våra vänner är välbehållen borta i Asien, så behöver vi idrotten i just sådana här lägen. För andra personer är det kanske favoritskivan eller att rensa i trädgården som gör att de kan släppa tankarna på världen runt omkring för en stund, men jag och säkerligen de flesta av er som läser detta har det andningshållet i form av idrotten i allmänhet och speedwayen i synnerhet.
”Vår” säsong inom speedwayen ligger ju nere för tillfället, men annars är jag övertygad om att det varit en hel del folk ute på Arendal för att just komma bort en stund, det skulle inte förvåna om det var mer folk än vanligt just för att känna sig som en del av den förbrödring som sker på arenorna.

I nuläget skänker vi alla kapare våra tankar till alla er som drabbats själva och till alla er anhöriga som drabbats av naturkatastrofen i Asien. Inga ord kan beskriva er sorg. Som idrottsvänner tänker vi dock på er. För det är som man säger Idrotten förbrödrar.


Väl Mött
David B