23 april, 2002 var dagen då min speedwayoskuld föll, det var dagen då jag för
första gången bevittnade denna vackra idrott. Det var dagen då Kaparna tog
emot något lag från det mörkaste Småland.
Platsen var Arendalsbanan i Göteborg, enda egentliga anledningen till att jag
befann mig på platsen då var att få tyst på Björns tjôt om att ”på speedway
måste du gå du kommer gilla det”. Så efter diverse övertalande fick jag
dessutom med mig far och vi åkte ut till Arendal.
Innan detta visste jag inte mer om speedway än att en viss Tony Rickardsson då
och då dök upp i sportnytt efter nyheterna om den allsvenska fotbollen, det
var ungefär när han dök upp man kunde gå och borsta tänderna, ungefär så stort
var mitt intresse då.
Väl framkommen insisterade Björn på att fish & chips det skulle man minsann
äta och det var bara att lyda. Någonstans här i kön till den legendomsusade
fish & chips bussen på Arendal fick jag min första och största förarfavorit
någonsin.
Själv mäter jag en hyfsad bit över marken och jag lade märke till att de
flesta i depån var ungefär 2-3 dm kortare men så dök han upp, Kung Rafal, det
är ett redigt uttjôtat ämne med hans längd men det går inte att komma ifrån
att det var just det som först fick mig att inse att ”den gôbben ska jag hålla
extra på”. Att det visade sig att han var en jävel på att köra speedway hade
jag ingen koll på då.
Från själva matchen minns jag ingenting, men såhär i efterhand har jag läst på
och det visar sig att Rafal tillsammans med Hampel körde in en femetta i sitt
första heat, även deras andra heat slutade med en femetta och givetvis lär det
ha bidragit till vem av alla förarna därute som blev ens favorit. 5+2 poäng
blev hans skörd för aftonen, men för min del var det inte poängskörden som var
det viktigaste med hans prestation den kvällen utan det var det faktum att jag
redan fått en favorit som jag bara kände att jag var tvungen att fortsätta
följa.
Säsongen rullade på och det var inte jätteglada miner hos chefen när man
begärde ledigt varannan tisdag för att gå på speedway på Arendal.
Speedway är en sport man måste växa in i, går man på fotboll eller hockey är
det oerhört enkelt att första grunderna, den som gör flest mål vinner.
Speedway var i början rena gåtan då med alla regler hit och dit, man fattade
att man skulle följa programmet men sedan så körde helt plötsligt inte den
förare som stod i programmet för det var ”toppning” eller ”reservbyte”. Vojne,
vojne sa man innan fick ordning på saker och ting.
2003 gick det sedan riktigt, riktigt bra på banan och vi kunde fira guldet i
Eskilstuna efter segern mot Smederna.
2004 gick vi även då till slutspel men räckte inte riktigt till.
2005 har jag inga minnen av.
2006 avslutades på ett magiskt sätt med segern över Valsarna i finalmatch två
och sedan var ju 2007 ett på många sätt hemskt år men samtidigt helt
fantastiskt.
Jag är en nybörjare i sammanhanget det sticker jag inte under stol med, men
även om jag den där råkalla aprildagen 2002 (det var ju alltid svinkallt på
Arendal förutom två matcher mitt i sommaren) stillsamt funderade på vad det
var för någon underlig plats den gode Björn lurat ut mig och far till så är
jag evigt tacksam för det tjötet han lade ner på att få ut mig dit.
Att man sedan växt in som supporter mer och mer, för att explodera ifjol med
Kaparna Ultras, är något jag förevigt kommer att minnas, något jag kommer ha i
minne när jag sitter på det där berömda hemmet alla ska sitta på när de ska
berätta saker för yngre släktingar.
Det är något så sanslöst speciellt med denna idrott och folket omkring som man
inte kan sätta fingret på, något som får de som väl går att fortsätta gå eller
åtminstone längta tillbaka.
Att veta att när man går ur bilen vid banan kommer någon att heja, någon
kommer fälla en tyken kommentar med ett lika tyket gensvar som följd och sedan
de där smågarven från båda håll som är så karaktäristiska för just den där
platsen ett tiotal meter från entrén.
Speedway är för mig förevigt förknippat främst med Arendalsbanan, det var där
jag uppfostrades i speedwayens supporterskap, där i det som Björn en gång
döpte till ”Kurva B” där stod man gång efter annan.
Ibland trodde man Rafal skulle upp å hälsa på en när han kom på yttern där men
det slutade aldrig så istället slutade det med en trea…
Det är underligt egentligen hur det är de där småsakerna man minns, jag kan
säga att jag minns avsevärt mer från allt runtomkring än jag minns från själva
matcherna.
Det beror inte på att jag är mer intresserad av vad som händer runtomkring
utan under matcherna befinner man sig oftast i en sådan totalt fokuserad
bubbla att man inte minns specifika matchhändelser direkt efteråt
Igår, för mindre än ett dygn sedan satt jag och många fler med mig på Göteborg
Motorsports Klubbs årsmöte och som det alltid är i en demokrati som Sverige
röstade vi och utfallet blev att Kaparna inte under 2008 deltar med ett
seniorlag inom svensk speedway.
Jag tänker inte skälla på någon eller några här, det finns det som far brukar
säga ”professionella gnypôsar te” som gör det så bra ändå.
Det är ingen idé att göra det nu heller, vad jag tycker är mest synd med det
hela att det under 2008 inte kommer att köras speedway i Göteborg (frånsett
ett GP ingen ”nyfiken” lägger 300kr och uppåt på ändå) är att inga nya
supportrar till sporten kommer att komma fram i staden.
Vi har en storstadsregion på uppemot en miljon människor här, det är fler än
övriga lag i allsvenskan tillsammans kan dra ihop i sin region och fler än de
flesta elitserielag ihop kan dra ihop i sin region.
Hela denna enorma skara människor har med andra ord ingen chans att få uppleva den
magiska känslan av att för första gången se ett speedwayheat i Göteborg i år.
Ingen liten kille kommer i år att se speedway och tänka ”det där vill jag också
hålla på med” i Göteborg. Där tappar man mycket, och frågan är ju vad som
istället lockar denna lilla kille i en storstad?
Ingen får i Göteborg i år chansen att bege sig till en speedwaybana och träffa
en massa nytt trevligt folk eller hitta ett nytt samtalsämne med sina gamla
polare.
Själv har jag genom denna ädla idrott fått kontakt med och byggt vänskapsband
med folk från flera olika håll i detta land genom åren, folk jag aldrig
träffat om det inte vore för speedwayen. Även denna chans går många om intet i
år när chansen att se speedway försvinner.
2008 rullar ingen bil med 4 galningar i Kaparna Ultras längs Sveriges vägar i
regn för att köpa smilefestis och en torr ostfralla på Rattugglan i Mariestad,
i år blir vi inte fler i Kaparna Ultras heller eftersom vi inte har ett lag
att följa.
I år blir inga Kaparsupportrar bindgalna som på Gubbis ifjol, istället blir vi
väl bindgalna av abstinens.
Kaparna Ultras som lyckades med konststycket att bli (ö)kända på bara ett år.
Det är givetvis en oerhört stor förlust att inte få se speedway med vårt
älskade Kaparna i år, men frågan är om inte den starkaste och tyngsta känslan
kommer att vara saknaden av tjötet vid resorna och på banorna, saknaden av att
säga ”nähä ingen vinst idag heller” när vinnarnumret på 50/50-lotteriet läses
upp.
Saknaden av att efter en match komma hem och diskutera igenom matchen, med far
i mitt fall, men vem ni nu diskuterar den med.
Saknaden av att inte uppgradera sin tvättmaskin med en hamburgare på någon
bana i landet.
Någonstans finns det så ofantligt mycket mer än själva sporten som man kommer
sakna, det är kanske rentav så att man kommer sakna allt runtomkring lika
mycket som själva sporten?
Jag kommer att sakna allt det här, visst skulle man kunna se andra lag på
annan ort, men jag har alltid varit mer kaparsupporter än speedwaysupporter
varvid det hade känts mycket underligt.
En dag står vi där igen och väntar på männen i de vackraste av västar, en dag
återuppstår vi likt fågeln Fenix.
Vi är Kaparna- vi kommer ALLTID igen någon gång, någonstans…
För denna gång, tack för allt!
Ensam står kaparen vid kanonerna…
/David Bengtsson