Intervju med en femfaldig världsmästare gjord av Tommy Rander 2011 för tidningen

Ove Fundin körde 13 säsonger i Kaparna och hade ett poängsnitt per match på hela 11,24.

Kör till La Londe, skrev han på mail, och ring du när du är där, så kommer jag och hämtar dig.

Orten La Londe Les Meuers ligger några mil från turist- och badorten St. Tropez och ungefär lika långt från industristaden Toulon. För den som slarvade med europeisk geografi i skolan kan meddelas att det är orter på den franska Rivieran.

Den femfaldige individuelle världsmästaren i speedway har pensionerat sig på en väl vald plats. Det tar tio minuters snurrande i terrängen från La Londe att komma till hans läger i den lilla orten Valcross.

"Det här byggdes 1990", säger han och sveper med armarna runt sitt hus och trädgården.  "Det var väl egentligen Ioanna som hittade stället. Själv hade jag bara två krav - en flygplats i närheten, för då hade jag ett litet plan, och framför allt en golfbana!"

Ioanna är hans fasta dam sedan länge, äktenskapet med Mona från Tranås dog 1970. Men de två hann producera sju barn.

"Hon var varmt kristen, säger Ove, katolik faktiskt", säger han med ett lite snett leende som förklaring till den rejäla barnaskaran. Han ångrar inget av dem och det har gått bra för alla ungarna, som har god kontakt med sin far och farfar - det finns 15 barnbarn att hålla reda på.

"Dom var lite bittra direkt efter skilsmässan, men de har lärt sig en del om livet själva, nu är allihop skilda själva! Vi umgås jättebra sedan länge."

Foto: Mike Kemp

Ove Fundin var en väldigt komplett speedwayförare, men tre egenskaper utmärkte sig särskilt.

Först och främst var hans känsla i gashanden extrem och passade tidens motorer. De drog bra även på mycket låga varv och Fundin kunde köra med väldigt lite sladd. Det drev därför på rejält i svängarna, där han var överlägsen sina konkurrenter. Han styrde cykeln väldigt precist och var svår att peta bort från innerkanten.

"Jag tränade aldrig på den saken, det bara fanns där. Jag visste om det så klart, men tränade inte särskilt för att lära mig det. Det var helt enkelt så jag körde, men visst gav det fördel mot de andra. Jag gillade inte att ligga utanför andra förare och försökte alltid hålla innerkanten."

Nästa egenskap var fysisk. Fundin tränade sin kondition och höll sig från alkohol och tobak. Skärpt koncentrationsförmåga och bra kondis gav resultat. När starten gick var han snabb. Däremot var och är han väldigt glad i sötsaker, så han har sannolikt ett gott fysiskt arv. Å andra sidan är hans rörelsemönster än idag snabbt och nyfiket och lite pojkaktigt; han bränner upp det mesta han stoppar i sig. Och på gamla dar unnar han sig lite vin.

Han kan räkna upp en rad förare som också hade stort speedwaykunnande, men som slarvade bort sina möjligheter med mindre skötsamt leverne. Det var inte heller fel med bara 63-64 kilos vikt på en kropp som ändå var relativt lång - då 176 centimeter.

"En så fantastisk förare som Ronnie Moore (världsmästare 1954 och 59)…han rökte som en borstbindare. Där rök en hundradels sekund”, tänkte jag, när han släckte cigaretten och satte på sig hjälmen."

Ett särskilt problem för många förare är den ”efter-tävlingen-kultur" som fanns och ännu finns på arenorna i England. Fansen förväntar sig att förarna kommer till den pub som finns överallt och pratar en stund med dem. Och de bjuder gärna sina idoler på vad helst de önskar.

"Ingen har druckit så många orange squash som jag", skrattar Fundin. "Ren apelsinjuice i sådana mängder hade min mage inte klarat…. Då kan du tänka dig den mängden öl! Man måste inte tacka ja till sprit, ofta är folk artiga och frågar vad det är man vill ha. En kille som Sören Sjösten söp ju ihjäl sig. Det är sorgligt."

Den tredje egenskapen var en obändig segervilja.

"Jag är en väldigt, väldigt dålig förlorare…. Mina barn säger att man inte ens kan spela fia med knuff med mig…. ”Pappa ska bara vinna”. Ha ha ha! Så är det, jag kan inte hjälpa det, men i sport är det absolut inte fel.

Det är väl en jäkla tur att man inte hade skjutvapen med sig, då hade man väl dödat någon! Men det har aldrig blivit våldsamt, jag har bara varit i krakel en gång och då var det en som angrep mig. Det var på Wimbledon.

Det är egentligen ganska fredligt på speedway. Inga läktarbråk och sånt som i fotboll.

Och med tanke på all adrenalin i sporten, så är det kanske lite konstigt att det inte blir mer bråk i depån än vad det är."

"Egentligen var det inte så noga med min femte titel, 1967. I efterhand har jag tyckt att Bengt Jansson kunde ha fått vinna det där. Vi körde ju extraheat om titeln den gången….Men han är för snäll som person, du vet…. En lysande förare, mjuk och följsam, men han hade inte tävlingsinstinkt."

Han nämner Rune Sörmander som sin värste konkurrent i Sverige. De där två slogs så att stickor och strån rök på tävlingsbanorna från 1950-talets mitt och sju-åtta år framöver. Båda kom från Småland. Sörmander hävdar att just det var skälet till konkurrensen - vem var bäst i Småland helt enkelt.

"Det fanns flera, Björn Knutson till exempel. Petnoga med sina grejor, precis som Rune Sörmander var. Han lånade inte gärna ut, ska du veta! Så fanns Olle Nygren förstås, men Rune var nog vassare."

Allt började på crossbanan i Tranås.

"Det var jag och några kompisar som byggde den 1949! Den är kvar än idag även om det finns fler hopp där nu. Jag blev ganska bra på cross och höll på i två år. Men på en tävling i Vadstena 1951 kom Rolf Nilsson som var ledare i Linköpings MS – Filbyterna – och efteråt sa han ”som du kör passar speedway bättre - kom och prova”. Det gjorde jag och det var roligt och det gick bra väldigt snabbt. Samma år stod jag som reserv i laget men så vurpade Dick Weidell i sitt första heat, jag fick hoppa in och sedan har jag aldrig stått som reserv mera!"

"Min pappa hjälpte mig genom att köpa en cykel och sedan rann det på. Han dog redan året därpå och fick aldrig uppleva mina framgångar. Min mamma blev 85 år och hon tyckte självklart att det var roligt att det gick på bra, men hon ville inte se på! Hon tyckte det var för farligt: ”Kör sakta!”, brukade hon säga. Men hon ville förstås att jag skulle vinna i alla fall."

Har du kvar dina band till Tranås?

"Självklart. Jag är där ett par tre gånger om året och har barn och släkt och vänner där."

Ove Fundin är född 1933 och fyller 78 nu i maj. Storasyster Elsie är 80 och lillebror Torsten 77. Han var stor bandystjärna samtidigt som storebror härjade i speedway.

Avgörande för Oves framgångar var att han snabbt drog till England, där sporten i mitten på 1950-talet ännu var publiktvåa efter fotboll. Och där alla bra förare fanns. Vägen dit gick via en turné till Australien, som i sin tur berodde på att han hade börjat visat framfötterna i VM-kvalen. Redan första året i engelska klubben Norwich tog han sig till VM-finalen, som då alltid gick på enorma Wembley Stadium i norra London. Han fick inte veta att det gick att förhandsträna och kom sist.

"Jag hoppades slippa bli sist och hade två poäng inför sista omgången. En man stod på noll. Det var Peter Craven, men så vann han sitt sista heat och gick upp på tre. Det var ju inte roligt att bli sist. Men du vet när jag såg Wembley med de där jättetornen och all publik, man blev ju skiträdd!"

Året därpå tillhörde jag favoriterna, men räckte inte till.

Det dröjde alltså till 1956 innan Ove Fundin som första man från ett icke engelskspråkigt land kunde kliva högst upp på prispallen inför närmare 75 000 personer på läktarna. Han stod kvar på VM-pallen i tio år. Först 2010 kunde den sviten upprepas av Jason Crump. Inte ens en så jämn och dominant förare som Danmarks fyrfaldige mästare Hans Nielsen klarade det.

Ove Fundin, som så ofta, steget före antagonisten Barry Briggs

Fundins långa epok i klubben i Norwich, 20 mil nordost om London, tog slut efter 1965.

"Det fanns sju ägare till klubben och bara två hade nåt speedwayintresse. Det var ren business för dem och de tjänade bra med pengar. Till mig sa dom att visserligen har vi 7000 på läktarna i snitt, men vi drar runt det här på enbart öl och mat. Ändå sålde dom marken. De bör ha fått väldigt bra betalt! Många miljoner. Och så var det slut med speedway där."

Fundin har det bra ekonomiskt. Det är tack vare speedwayen, det understryker han:

"Vi hade bara standardbetalt så länge jag körde och kanske drog jag in 30£ per match i snitt. Men vi körde sex matcher i veckan. Det blir 180£ på en vecka och det var mycket pengar då. VM-titeln gav bara 500£ och då skulle du ändå ta dig igenom alla kvaltävlingar innan.

1959 startade jag ett åkeri i Tranås för speedwaypengar. Jag började med en bil och körde ut eldningsolja som jag köpte. Efter några år hade jag fyra bilar och när jag sålde åkeriet för över tjugo år sedan var det 50 stycken. Då hade vi öppnat på flera ställen ute i Europa - vi var ju inte med i EU då. I Gent i Belgien jobbade jag i två år efter att jag hade sålt."

Första gången Fundin slutade med speedway var 1966. Då körde han bil istället i något som hette Formula V, som drogs igång av Volkswagen. Han hade bland annat S. O. Gunnarsson som stallkamrat.

"Men bilar är en ren materialsport. Det gav en del erfarenhet och gick hyfsat, men det var inte lika roligt som speedway. Även om jag var less på att behöva resa hem till Sverige till matcherna. Och resorna inte var lika enkla som idag! Det var bil eller propellerplan och inga direktflyg heller, ofta fick man åka via Schweiz. Jag var förbannad på SVEMO också, ja det var mycket, men 1967 gjorde jag i alla fall comeback."

Han vann VM det året också, det var hans sista titel. Högsta pinnen gick över till Nya Zeelands Ivan Mauger, som med sex titlar blev en värre än Fundin. 1970 blev hans sista säsong, ett år då han ledde Sverige till en legendarisk seger i VM för lag på Wembley.

Slutet kom på Stockholms stadion på senhösten när britten Ray Wilson satte Ove i staketet med en rejäl hjärnskakning som resultat.

Det sägs att du hade en fjärde utmärkande egenskap – att du var snål?

"Njaa, du tänker på min personliga utrustning och så? Jo, men det var väl lite image också. Att sitta och vifta med tårna genom speedwaystövlarna i depån sådär…. När jag skulle köra lite uppvisning i USA några år senare, tog jag med mig min gamla bag med prylarna i, men den kastade dom i ett garage och så leddes jag runt till olika fabriker och fick nytt från topp till tå! Där skulle det vara snofsigt."

Och hur var det när du lämnade Filbyterna för Kaparna 1957? Var det dåvarande ledaren och byggherren Gunnar Brannefors plånbok som talade?

"Nej, jag gick inte till Kaparna för pengar. Lite fräckare kanske med en klubb i en storstad, men jag var väldigt lättvärvad och skälet hette Torslanda flygplats! Tänk vad mycket tid det sparade i resor jämför med att ta sig från England till Linköping! Det var inte som nu att resa, om man flög fick man resa via Genève men man kunde ändå komma till Torslanda. Och var det båt så anlände den ju till Göteborg."

Om du ser tillbaka på din karriär – vilken är din största bedrift?

"Ja du, det är faktiskt när jag vann Östgötamästerskapet 1953! Tänk på vilka förare där fanns då….Olle Nygren, Helge Brinkeback som var svensk mästare två gånger. Linus Eriksson. Lennart Karlström!"

Hur ser du på dagens speedway?

"Jag ser en del då och då. En eller annan GP-tävling och så har jag ju fått pokalen i lag-VM uppkallad efter mig. Det klart att sådant är uppskattat!

De kör annorlunda, det är fullgas som gäller och jag tycker i och för sig att de gnäller för mycket över alla tävlingar de måste köra. Jag kollade mina gamla kalendrar ganska nyss och jag låg på 130-150 tävlingar om året och då var som sagt resorna värre. Jag vet inte, kanske har de för bra betalt….?"

MESTA MÄSTAREN

saxat ur VM-programmet 1977

Mästaren med stort M i svensk sina 5 VM-titlar står han i varje fall på, fram till i dag ouppnådd i världskonkurrensen. Men för att få rätt perspektiv på hans skicklighet bör det också sägas, att han under 16 år - från 1954 till 1969 - tillhörde världseliten. Även om hans placeringar under dessa år skiftade mellan 1 och 16 i VM.

1961 tilldelades han Svenska Dagbladets guldmedalj - svensk idrotts förnämligaste utmärkelse till "årets bragdman". Han blev världsmästare det året i Malmö, f. ö. första gången VM gick utanför England, och första gången Sverige stod som arrangör. Det var ett klang- och jubelår för svensk speedway, med placeringarna 1, 2 och 3 samt 8 i VM-finalen. Björn il Sörmander var våra övriga poängplockare.

Men detta var bara en av Ove Fundins många VM-triumfer. Dessa inskränkte sig nämligen inte enbart till individuella VM, utan han noterade dessutom sex VM-titlar i lag och 1 i par. På sin unika meritlista har han således jämnt ett dussin världsmästerskap.

En sådan tävlingsmänniska som Ove Fundin får vi aldrig mer i svensk speedway, sa helt spontant Arne Bergström i en diskussion härom dagen om stora svenska speedwayförare.

Även om man aldrig skall säga aldrig och att utvecklingen inom all sport tar de mest överraskande och "omöjliga" språng, så är ändock expertutlåtandet om Ove Fundins kapacitet talande nog för vilken hittills ouppnådd talang, han var.