Conny Samuelsson körde speedway på elitnivå från 1964 till 1999, dvs 36 säsonger. Han var hela tiden moderklubben Njudungarna trogen. Han körde totalt 383 matcher och på 1501 heat plockade han 2449 poäng, alltså ett snitt på 1,63. Han vann två par-SM-guld. Det ena ihop med Gunnar Malmqvist (1969), och det andra med Bo Wirebrand (1980). 1976, 1986 och 1987 bidrog han starkt till Njudungarnas guld Elitserien. Förutom speedway körde körde gräsbana och sandbana "longtrack" (1000-meter) i Sverige, Tyskland, Danmark, Holland och flera andra länder i Europa. Han hade också stora framgångar i isracing med VM-brons 1976 i Assen, VM-silver 1977 i Inzell. Svensk mästare blev han 1977. Därutöver tog han ett par silver och ett par brons. Conny hade verkligen bredd och längd i sitt rundbaneliv.
Conny Samuelsson är unik i svensk elitspeedway. Under alla sina 36 säsonger körde han aldrig i någon annan klubb än Vetlanda även om Vetlandas lag hade olika namn under olika skeden. Nåväl, bortsettfrån den korta sejouren i England, men på hemmaplan körde han ju fortfarande i Njudungarna, som Vetlandalaget hette då. Han kommenterar det med: "Det här med klubbkänsla har alltid tilltalat mig. Jag var ingen hoppjerka. Jag fann heller aldrig någon anledning att byta klubb, trots att jag hade chanser och fick förfrågningar. Men jag trivdes alltid i Vetlanda och varför skulle jag då byta klubb?" I sanning en på många sätt ovanlig förare under sin långa och framgångsrika karriär.
Conny Samuelsson på den första speedwayhojen
17 år gammal gjorde Conny Samuelsson sin första riktiga speedwaytävling. Det var i maj 1964 och novisen Conny ställde upp i ett JSM-kval i Målilla. Hur gick det då? "Jo tack, verkligen bra. Jag körde in 11 poäng och blev faktiskt femma. Jag var nog mest överraskad själv. Att det skulle gå så bra och att jag skulle gå vidare vågade jag naturligtvis aldrig tro i förväg. Tyvärr gick det sämre i finalen på Hammarbys gamla Kanalplan. Jag bröt foten!"
Conny hade ett trumfkort som var särskilt viktigt i början av karriären. Trumfkortet fanns i depån. Där huserade pappa Tage. Han var en mästare på att plocka ihop en speedwaycykel. Det var många förare, som var avundsjuka på Conny för det.
Som så många andra speedwayförare prövade Conny lyckan i England. 1969 körde han för Oxford några månader. Han körde lysande i Swindon och satte nytt banrekord i Coventry. Men sedan fungerade ingenting. Några poäng här och där var inte vad promotorn kunde vara nöjd med. Det hela var ett mysterium och Conny fick avsluta proffslivet i England och återgå till livet som bilmekaniker. Conny var mästare på de lite längre svenska ovalerna som Vetlandas. De korta Engelska hann han aldrig komma underfund med.
Den envise smålänningen Conny har dock ett rekord som är mycket svårslaget. Han är den förare som har åkt speedway flest säsonger genom tiderna på elitnivå. Först 1999 fick han sluta efter 36 säsonger på grund av en axelskada. Han var då 51 år. Åldersgränsen på SVEMOs förarlicens är begränsad till 55 år. Som Conny sa: "En av många bra saker med speedwayträningen är att så länge jag håller på med den så håller jag kroppen i trim. Och så har jag mammas gamla svårtrampade damcykel!" Den där axelskadan berodde inte å någon vådlig vurpa på banan. Det var ett fall från hästryggen, som trasade sönder axeln och satte stopp för vidare speedwayåkande och bilmekande. I ett helt år gick han sjukskriven innan han knde ta jobb som lastbilsförare. "Där ser man," säger Conny, "ridsport är en mycket farligare sport än speedway. Jag åkte speedway i 37 år utan att direkt råka ut för någo allvarlig skada. Så hände det här med hästen. Men jag har fortfarande häst. Det är bra avkoppling att vara ute med den i skogen."
Conny hade, som sagt, inte många skador under sin aktiva tid, vilket till stor del förmodligen beror på att han alltid höll sig så vältränad. Han har oroats av utvecklingen imom speedwayen. "Skadefrekvensen har ökat oroväckande" tycker han. Nu är emellertid Conny en som försöker göra något åt problem i livet. För några år sedan ägnade han tillsammans med kollegan Bertil Andersson i Nybro flera år åt att ta fram en ny sorts ljuddämpare, som är tillräckligt tyst, billigare i drift och som ska ge färre olyckor. Redan innan ljuddämpartyper enligt de nya karaven började användas var kritiken hård. Förare vägrade köra med de nya dämparna och riskerade avstängning. Internationella förbundet FIM stod på sig och förarna fick ge med sig. Conny blir ivrig när han argumenterar för en förändring: "Kampen om VM-medaljerna i speedway förs mellan fyra förare som alla missat tävlingar på grund av skador. Lagen som gjorde upp om SM-medaljerna hade alla påverkats av skador på nyckelförare. Olyckor och skador är en del av sporten men det finns gränser för hur vanligt det får bli." De nya ljuddämpare som infördes 2011 pekas ut som en orsak till den dystra skadeutvecklingen i speedway. "Direkt när den dämparen började användas så såg vi att det här kommer inte att fungera. Bertil och jag kom då överens om att göra en egen dämpare. Den första versionen fungerade bra, men internationella förbundet FIM sa ändå nej." Conny och Bertil lät sig inte nedslås utan började om. Nu är de klara med en annan teknisk lösning som ändå håller sig inom gränsvärdena. "Förarna har väntat på de nya ljuddämparmodellerna länge. Det blir en helt annan karaktär på cyklarna som blir mer lättåkta. Förare som testat säger att det blir som före 2011 – men tystare" säger Conny.
"2007 fick jag en förfrågan från Nässjö om jag ville köra för dem. Då var jag ju över 60!. Men jag tackade nej fastän jag lätt hade platsat. Jag har aldrig varit intresserad av att köra i någon lägre serie. Jag ville alltid köra mot dom bästa. Jag har ju cyklarna kvar. Den sommaren testade jag lite i Nässjö och jag måste säga att det gick fruktansvärt bra. Själv tyckte jag inte att jag hade gubbat till mig. Jag sa till mig själv att jag skulle ta det lite försiktigt, men allt det där glömde jag bort när jag väl satt på cykeln. Då var det som förr."
"Jag var egentligen en ganska försiktig förare. Men jag hade en grym ytterrökare. Eftersom jag brukade starta bra sattes jag ofta på ytterspår. På många banor var det en nackdel, men i Vetlanda fungerade det bra att komma svepande på yttern utan speciellt mycket ställ. Men det räckte inte med att kunna komma iväg bra. Det gällde att ta sig runt också."
Det har naturligtvis varit otänkbart för Conny att släppa speedwayen helt efter karriären. Mycket riktigt har han varit engagerad som 'Technical Steward' vid de svenska GP-tävlingarna. Det innebar att han ledde teamet som besiktigade tävlingscyklarna inför start.
Även om speedwayen varit Cony Samuelssons huvudinriktning har han gjort stort avtryck i isracinghistorien. Två pallplatser på 5 finalstarter i VM talar sitt tydliga språk.
1977 var han tvåa i finalen i Inzell en poäng efter den omutlige Sergej Tarabanko. 1976 var han trea, två poäng bakom Tarabanko och en efter tjecken Milan Spinka. En engelsk speedwaysupporter bevistade tävlingen:
"Strange that such an obviously talented rider didn't make it over here. I saw him ride at Plough Lane(?) in that short time he spent over here.
The next time i saw him ride was at the 1976 World Ice Racing Final at Assen where he came 3rd and if I remember correctly got a bigger cheer for finishing 3rd
than either 1st or 2nd placed Sergei Tarabanko and Milan Spinka - I can still remember 'CONNY, CONNY, CONNY...' echoing around a chilly and then very exposed and open to the elements Assen."
Vid ett par tillfällen hade Conny möjlighet att få köra Par-SM i isracing. Som alltid representerade han Njudungarna. Som parkamrater "lånade han in" Skaraborgarna Sven Sigurd och Hasse "Is" Johansson. 1969 blev han och Sven 5:a. 1971 lyckades det bättre tillsammans med Hasse. Det blev en snygg bronsmedalj den gången.