All vår början bliver svår

1950 utökades seriesystemet till att omfatta 3 divisioner, Allsvenska, Mellansvenska och Västsvenska serien.

GEMA bytte nu namn på sitt representationslag till det mer tidsenliga namnet Kaparna, medan b-laget fick namnet Gastarna. Namnen hade inkommit som förslag i en namntävling i tidningen Morgonposten. Redan 1948 hade flera lag använt sig av namn som Vargarna, Filbyterna, Indianerna o.s.v. Det viktiga med lagets namn var att det hade något att göra med hemstaden.

GEMA, som tyckte att det var lite väl tufft i högsta serien, beslöt sig för att anmäla sina lag längre ner i seriesystemet. Kaparna deltog i Mellansvenska serien medan Gastarna körde i Västsvenska serien. Gastarnas publiksiffror från säsongen -50 var något överraskande högre än Kaparnas. Publiksnittet hamnade över 4500 personer medan Kaparna endast hade lite drygt 3000.

7 juli 1950 kördes ett Göteborgsmästerskap på 9 heat mellan de båda klubbarna. Gastarna vann med 1 poäng, 27 - 26. Tävlingen innehöll också en individuell tävling om den så kallade MP-hjälmen. Den kördes med tre försöksheat, 2 mellanheat och final. Billy Andersson tog hem finalen före Rune Claesson, "Kalle Skåning" Robertsson och Gunnar Skarin.

Dessutom kördes det tre midget-heat. Två bilar i varje heat. De tre som kämpade om äran var Harry Sjögren, Nils Gagner och Allan Karlsson.

"Gema-Kjell" lämnade klubben för Filbyterna där han blommade ut och blev en av Sveriges absoluta toppförare, 1950 vann han dessutom serien med Filbyterna.

Första seriesegern

Första seriesegern kom i 1951-års serie. Serien bestod av Kanonerna, Falkarna, Saxarna, Hyllingarna och Solkatterna. Nu skulle det satsas ordentligt inför återkomsten till Allsvenskan. Gema-Kjell värvades tillbaka från Filbyterna där han hade kört under 50 och 51. Med ytterligare några förstärkningar så blev laget riktig konkurrenskraftigt i Allsvenskan. Stora planer smiddes på att värva Leif "Basse" Hveem till Kaparna. Avtalet var klart med Basse, som följde med laget på träningsläger. Men tyvärr blev det aldrig något av med den värvningen. Istället lyckades man värva "Dacke"-Bengt Nilsson från Dackarna och Allan "Poppe" Nilsson från Hyllingarna. Det var just i och med bortamatchen mot Hyllingarna som Kaparna blev klara för Allsvenskan. Nu stod man rustade för att etablera sig i speedwaysocieteten.

Kaparna tillhörde under 50-talet Sverige-eliten och vann Svemo Cup vid ett flertal tillfällen dock lyckades man inte vinna serien utan det blev som bäst ett antal silvermedaljer. Slutplaceringen i serien blev 6-6-5-2-4-2-3-2 mellan åren -52 till -59 och vid några tillfällen var laget mycket nära att knipa serieguldet.

Sävedalsbanan ansågs vara mycket svårkörd och alla lag som kom till Göteborg hade stora problem att komma underfund med banan. Under säsongen -55 förlorade laget inte en enda hemmamatch.

"Sala" vinner SM

Första gången någon Kaparförare visade framfötterna i mästerskapssammanhang var 1953 när Göran "Sala" Norlén vann individuella SM på Stockholms Stadion. Dock hade Ragge Friberg så tidigt som 1949 deltagit i en final på Stadion och hamnat långt ner i prislistan. Dessutom hade både Kjell Carlsson och Bengt Nilsson varit med i finalen -52, då Bengt var den som lyckades bäst och blev 6:a. Finalen -53 var annars en final som blev mycket omdiskuterad på grund av att regnet började ösa ner efter 3:e omgången. Innan dess hade Sala vunnit alla sina 3 framträdanden och till och med slagit banrekordet. Ett långt förarsammanträde tog vid där de förare som låg bra till ville fortsätta och övriga ville avbryta. Beslutet blev att fortsätta, mycket beroende på den stora publik som satt på läktarna. 1954 var motsättningarna mellan förare och Svemo (="Varg-far", Arne Bergström) så stora så att SM-finalen t.o.m. ställdes in helt.

Så här transporterade en del av förarna sin cyklar på 50-talet

En mycket viktig värvning i mitten av 50-talet var Olle Segerström som kom från nedlagda Smederna till Kaparna 1955.

Göteborgare i VM-final

1955 var första gången en göteborgare var med i VM-finalen. Det var Kjell Carlsson som genom mycket övertygande körning i VM-kvalen hade lyckats ta sig till Wembley. Tyvärr så passade inte Kjells tuffa körstil riktigt på Wembley så han slutade på 13:e plats med 3 poäng. Kjell, som hade startat sin karriär vid för hög ålder enligt expertisen, hade bara blivit bättre och bättre för varje år som gick. Det absoluta toppåret skulle bli 1956. Våren -56 var Kjell helt outstanding i Kaparlaget och var permanent medlem av landslaget, de enda förare som hade bättre snitt än Kjell i allsvenskan var Ove Fundin och Rune Sörmander.
Nu inträffade en av de första stora motgångarna för Kaparna. Under en landslagsturné i England skadade sig Kjell allvarligt.  Skadan visade sig såpass allvarlig att Kjell tvingades avsluta sin aktiva karriär även om hoppet om att börja köra igen levde kvar så länge som 2 år senare.

Som tur var för Kaparna så började Lill-Arne, som debuterade i A-laget som 16-åring, visa framfötterna samtidigt som Sala och Olle Segerström var stabila poängplockare. En annan förare som inte får glömmas bort i dessa sammanhang är Rune Claesson som ända sedan debuten i A-laget tillhörde lagets grundstomme. "Lill-Arne" etablerade sig fr.o.m. 1957 i Sverige-toppen och tillhörde Kaparnas toppförare under flera år.

Bengt Brannefors trognaste föraren

En annan långlivad Kaparförare, Bengt Brannefors, son till Kaparhövdingen Gunnar Brannefors, började sin karriär under 50-talet närmare bestämt 1953. Benga körde sin sista seriematch för Kaparna så sent som 1976 och innehar därmed rekordet i flest antal säsonger i Kaparna. Han hann däremellan med både SM-finaler och landskamper.

Fundin till Kaparna

En milstolpe i Kaparhistorien var Ove Fundins övergång från Filbyterna till Kaparna 1958. Ove var redan en världsstjärna när han kom till laget. En värvning som skapade stora rubriker och som skulle visa sig bli lagets viktigaste förare fram till 1970. 1958 var också första året som någon av Kaparförarna tog medalj i VM, när Ove blev 2:a på Wembley efter Barry Briggs. Ove innehar ett svårslaget rekord, medalj i 10 raka VM, 1956-1965.

Fram till 1958 kördes hemmamatcherna på Sävedalen. Varje höst arrangerades Vallengalorna vilka genererade välbehövliga inkomster till klubben.

Under sommaren 1958 stängdes Sävedalsbanan, beroende på att marken skulle användas för att bygga upp ett industriområde, och Göteborg saknade helt speedwaybana. Därför kördes Kaparnas matcher i Överlida och Vetlanda i väntan på en ny bana i Göteborgsområdet. Förväntningarna på Ullevi som speedwaybana ökade och man räknade kallt med minst 5000 åskådare på seriematcherna.